När jag läser Niklas Orrenius, Sydsvenskans politiske reporter, kommer jag att tänka på Dieter Strand. För unga läsare kan jag nämna att Dieter under decennier var politisk kolumnist i Aftonbladet. Hans texter präglades av stark närvaro, konkretion och en enkelhet som bara den skicklige kan åstadkomma.

Orrenius ger samma känsla i sina reportage, återgivna i denna bok om Sverigedemokraterna. Jag tror att det är själva glädjen i att iaktta vardagen och berätta om den som gör det möjligt att skildra även ett tämligen ordinärt möte som något hyperintressant och, ja, sensuellt. Orrenius litar på sina ord.

Han ska ha all ära för detta men en del tillkommer även Sydsvenskan.

I en tid där alla ska vara ständigt effektivare tror allt färre redaktioner på sig själva. En skicklig redaktör är den som ser till att texterna i tidningen blir kortare. På så sätt tror sig tidningen effektivisera läsarnas tid. Köp oss! Vi lovar att det blir lite om mycket! Ingen text tar mer än två minuter att läsa!

Niklas Orrenius kan berätta som han gör därför att redaktionsledningen tillåter honom.

Stilistiken är bra (om man bortser från att Jimmie Åkesson svävar på moln samt skiner som en sol). Men när det kommer till innehållet har jag en hel del invändningar.

Niklas Orrenius har uppenbara svårigheter med förhållningssättet till partiet han bevakar.

Han pläderar för att svenska journalister måste bli mer ”professionella” i granskningen av SD. Om jag förstår honom rätt betyder det att reportrarna inte ska låta sina antipatier lysa igenom utan förhålla sig ”objektiva”.

På sidan 61 skriver han: ”Vi behandlar inte Sverigedemokraterna som ett parti som andra.”

Om jag förstår honom rätt är det ett tecken på professionell och objektiv bevakning att man inte sätter beteckningen ”främlingsfientligt” framför Sverigedemokraterna. Själv använder Orrenius ordet invandrarkritiskt.

Är det sannare? Mer professionellt? Objektivt?

En sida senare skriver Orrenius: ”Klart att de är främlingsfientliga.” Varför är det då fel att skriva det? Ska man inte skriva det som är sant? (Att det kan vara onödigt att ständigt vara förklarande och riskera övertydlighet är en annan diskussion.)

Två gånger i boken säger Orrenius att Sverigedemokraterna vill riva Sveriges moskéer. Om partiet vill något sådant, hur kan Orrenius påstå att det är ett parti som andra? Skulle han säga samma sak om Sverigedemokraterna ville riva alla synagogor? Hur skulle han vilja beskriva ett sådant politiskt parti? Som ”judekritiskt”, i övrigt ett parti som andra?

Och vad har moskéerna med kritik av invandringspolitiken att göra? Menar Orrenius att man för alltid är invandrare om man är muslim och går i moskén?

Ju noggrannare jag läser Niklas Orrenius bok desto mer växer känslan att han brottas med ett för specialreportrar vanligt dilemma. Han träffar regelbundet dem han bevakar och är i viss mån beroende av deras välvilja. Han använder därför tämligen harmlösa epitet som ger sken av objektivitet.

På sidan 81 säger partiledaren Jimmie Åkesson:

– Jag ser inte hur vi ska kunna riva de moskéer som redan finns.

Så då ska de få finnas kvar? Eller glider Åkesson bara?

Orrenius reder inte ut. Jag misstänker att han undviker det för att det skulle innebära en konfrontation med partiledaren han bevakar.

Den 19 oktober förra året publicerade Aftonbladet en debattartikel av Åkesson där han gick till attack mot muslimer. Artikeln skapade debatt därför att den var så hätsk. Men Orrenius skriver:

”Vi som följt partiet på nära håll skakade på huvudet. Retoriken i Jimmie Åkessons islamkritiska debattartikel var snarast nedtonad jämfört med hur det ofta låter på SD-möten.”

Det är inte helt ovanligt att specialreportrar reagerar så när andra klampar in på deras områden. Det där är väl inget! Jag känner till mycket värre/bättre/mer fantastiska saker!

Men ingenstans i boken finner jag några referat av hur det låter på dessa möten. Det vore verkligen intressant att få svart på vitt. Varför skriver inte Orrenius?

Jag skulle kunna ge fler exempel på oklarheter och grumliga resonemang. Ändå måste jag säga att jag har lärt mig mycket av denna bok. Framför allt blir det tydligt vad som driver människor till Sverigedemokraterna. Rädsla. Otrygghet. Det är ord som återkommer när de själva beskriver sin plats i tillvaron.

Beskrivningen av hur medier i stort sett struntar i så kallade antifascisters våld mot Sverigedemokrater är tankeväckande och borde få en och annan redaktör att skämmas.

Självklart finns det mycket i invandringspolitiken som bör diskuteras. Hur många flyktingar och andra invandrare kan Sverige ta emot när våra getton sväller? Kan man alls sätta ett tak om man vill kalla sig solidarisk? Är det fel på flyktingpolitiken? Eller arbetsmarknadspolitiken?

Det ironiska är att ett parti som Sverigedemokraterna saboterar all vettig diskussion.

Peter Kadhammar

Eftersom Niklas Orrenius är reporter på Sydsvenskan recenseras hans bok av Aftonbladets reporter Peter Kadhammar.