Det finns som ett eko av Torgny Lindgren i Anita Salomonssons nya roman och inte bara ett eko: liksom Lindgren är hon Västerbottenförfattare och liksom Lindgren (eller Sara Lidman) rör hon sig gärna i förfluten tid – i det här fallet tidigt 1800-tal – och har arbetat fram en stil som å ena sidan bygger på dialektens rytm och ord, å andra sidan är mycket medvetet litterär.

Den påminner om en ballad, historien om den vackra, driftiga och stolta Margareta Johansdotter vars äktenskap med änklingen Nils Nilsson blivit stumt efter att de mist det ena barnet efter det andra. Händelsernas gång är obönhörlig: hon förälskar sig häftigt i en mörk främling, den vittbereste, frispråkige, gränslöst vitale Stafträskarn, som bär granna benlindor och (symboliskt nog) berättar för henne om en märkvärdig frukt som heter äpple, hon blir med barn, Nils Nilsson röjs ur vägen på en fiskefärd, de älskande ställs inför rätta och blir dömda till tjugo års fängelse, han på Sveaborg, hon på spinnhus i Stockholm.

Romanen lever i hög grad på sin tids- och miljöskildring. Salomonsson skildrar initierat vardagens göromål ute och inne och årets högtider och begivenheter från julgudstjänst till katekesförhör, hon skildrar åskådligt det lilla samhällets skvaller och förtal men framförallt förmedlar hon genomgående en stark och sinnlig naturkänsla: än lyser och blommar och doftar det, än går kölden genom märg och ben och till natten måste människorna lägga sig samman hos varandra lite som det faller sig.

Också porträttet av Margareta själv förmår fa­scinera, kanske framför­allt därför att hennes liv trots allt aldrig blir den rena tragedi man förväntar sig. Skuldkänslorna överväldigar henne och innan hon för alltid skiljs från sin älskare har hon hunnit börja tvivla på honom men ingenting förmår knäcka henne – inte ens de många, långa dagarna vid spinnrocken på Långholmen som snarast tycks utmana hennes arbetslust. Det är som om hon aldrig riktigt förmår ångra att hon ätit av kunskapens träd.

Hon får se mycket av Sveriges land – minsann också Uppsala domkyrka – och framförallt: på slutet återförenas hon lyckligt med den dotter hon aldrig hade fått om det inte varit för äktenskapsbrottet och får börja berätta sin berättelse, om och om igen.

Det är kanske detta romanen först och främst handlar om: hur människan blir till i sin egen berättelse, vad det vill säga att berätta.

Merete Mazzarella
författare och litteraturvetare