I förrgår, onsdagen den 28 april, hade organisationen Skattehöjning.nu en helsidesannons i flera stora morgontidningar. I ingressen skriver journalisten Mats Roslin: ”Vi måste stå upp för det öppna samhället, för ett samhälle präglat av säkerhet och tillit i stället för av rädsla. Vad vårt Sverige behöver är inte fler skattesänkningar – låga skatter ger folk en falsk känsla av personligt välstånd.”

I den (väldigt) långa annonstexten förs sedan en rätt stollig argumentation för höjda skatter, men insprängt här och där också en mer lågmäld plädering för ett jämlikt och rättvist samhälle baserat på högre skatteuttag: ”Marginalskatten ger i sin rättvisesträvan en glimt av den svenska folksjälens innersta väsen”, kan det heta.

För en grusögd småbarnspappa vid frukostbordet tar det faktiskt en halv ostmacka att förstå att det hela är en ploj. Mats Roslin finns inte, inte heller den organisation han säger sig representera. Det hela är ett pr-jippo från Skattebetalarnas förening, som vill få uppmärksamhet genom ironi.

När Skattebetalarna (eller rättare sagt deras pr-byrå) börjar kampanja på rena spydigheter, är det i sig ett fullgott skäl att läsa Göran Greiders nya bok, ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället”. Ty det är både slappt och stöddigt av borgerligheten att ta ut segern i förskott, att bara ta för givet att traditionellt vänsterpatos har reducerats till en sarkastisk grimas.

Greider, som här på ett osannolikt sömlöst vis kombinerar självbiografi och idéhistoria med aktuell finans- och klimatdebatt, har skrivit en personlig uppgörelsebok, en räfst av närmast Ahlmarkska dimensioner. Och på samma sätt som Per Ahlmark talade om ”det galna kvartsseklet” i sin kritik mot svensk utrikespolitik från 1968 till 1993, gör Greider upp med högerns landvinningar och kallar perioden 1979–2009 för en ”parentes” och ”de uppskjutna problemens era”.

Sen går jämförelsen isär. Göran Greider bedriver inget prickskytte på enskilda debattörer eller politiker. I enlighet med den marxistiska lära han lika otidsenligt som stolt omfamnar, ser han politiken som en konsekvens av djupgående samhällsmekanismer och förändrade produktionsförhållanden – i det här fallet industrins utflyttning med en försvagad fackföreningsrörelse och nedtonad klasskampsdiskurs som följd.

Greiders beläsenhet – han rör sig ledigt från Marx till Malm, från Nozick till Norberg – är lika stor som hans avgränsningsproblem. Texten är uppenbarligen skriven i en enda svada och det märks. Språket blir ibland överväldigande och mässande, men når samtidigt retoriska höjdpunkter just genom att nöta ut läsarens försvar, så att man som skeptisk läsare till slut muttrar ”okej, visst, du har väl en poäng då”. Man tvingas till en stunds nyttig reflektion över hur det vore att leva i ett samhälle som inte prioriterade tillväxt, över hur bostadsrättspriserna drivs upp inte av våra egentliga behov utan av avundsjuka och statusjakt, över det rimliga i att tro att klimatkrisen kan lösas utan en genomgripande samhällsförändring.

Problemet är bara att personligheten Göran Greider är större än sitt eget budskap. Det är bara i de självbiografiska avsnitten, där han låter mig dela sin 70-talsnostalgi, klassbakgrund och bildningsgång, tar oss med till vänsterintelligentians sammanträdesrum och DN-skrapans redaktionsmöten, som hans retorik på allvar får fäste. När jag sedan lägger ifrån mig boken och författarrösten i mitt öra tystnar, infinner sig snabbt tomheten.

Och det slår mig hur märkligt ensam – och därför läsvärd – Greider är i den svenska politiska debatten. Jag bläddrar förbi annonsen från Skattebetalarna och läser om hur de rödgrönas förslag på höjd bensinskatt med 49 öre litern och skattehöjningar på 11 miljarder kronor anses radikalt. Det krävs mer än så för att visionen om åren 1979 till 2009 som en historisk parentes ska kunna besannas.

Sanningen är ju den att debatten i kölvattnet på finanskrisen, trots att Greider höll tummarna, tydligt visade att det råder konsensus kring den liberaldemokratiska samhällssynen. Att de flesta verkar tycka att teknikutveckling är rätt väg ut ur klimatkrisen. Att Miljöpartiet har vunnit väljarsympatier genom att mildra sin tillväxtkritik medan Vänsterpartiet har förlorat på att skärpa sin klasskampsretorik, att ingenting – ingenting! – pekar på att folk vill ha mer socialism. ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället” – ja, kanske, men vad hjälper det när ingen vill gå den?

Och så kommer jag att tänka på en essä som Greider skrev om Vilhelm Moberg i BLM på 90-talet. Eller snarare på den snygga rubriken: ”Den hemlöse polemikern”. För oss som gillar återvinning är den formuleringen värd att lägga på minnet.

Jens Liljestrand

författare och litteraturvetare