Vem är jag? Kanske är det den frågan det självbiografiska skrivandet försöker besvara. Birgitta Stenberg har oförskräckt skildrat sina ungdomsår, där utforskandet av skrivförmågan och den egna sexualiteten blev grundläggande teman. Resan ut mot Europa var en del av hennes frihetsväg. I sin ”Kärlek i Europa” finns även ett porträtt av modern som en uppåtsträvande överklassdam, som vill att dottern ska bli rikt gift och presenteras vid hovet. Skickligt skildrade Stenberg en skavande mor-dotterrelation, som den unga flickan på alla sätt vill slå sig fri från.

Men den man är beror också av varifrån man kommer. I den nya romanen ”Eldar och is” skildras tre kvinnogenerationer: mormodern Alma, modern Ingeborg och Birgitta själv, allt berättat i tredje person. Också hos dessa personer är resan ut från barndomshemmet bestämmande, också för dem blir sexualiteten avgörande. Alma, välbeställd bonddotter från Östergötland, hamnar i Norrland som folkskollärarinna. Här blir hon förälskad i prästfrun Saga och hamnar snart i ett okonventionellt ménage à trois, och blir gravid med prästen. Alma får lämna sin tjänst, gifts bort med en dräng på gården och föder sin dotter Ingeborg. Hon verkar bära allt med jämnmod.

”Vad har könsakten, som är så naturlig, så nödvändig och så riktig, gjort människorna eftersom de inte vågar tala om den utan att skämmas och håller den utanför alla allvarliga och anständiga samtal?” Så frågade 1500-talsförfattaren Michel de Montaigne och i stort gäller väl hans yttrande fortfarande. Stenberg vill med sitt författarskap ändra på detta förhållande, och just ta fasta på sexualitetens betydelse. För Ingeborgs vidkommande blir det ett sätt att häva sig upp ur blygsamma barndomförhållanden, där hon hånades som oäkting. Resan ut går till Stockholm, lika glittrande för henne som dotterns Paris. Företagsamt ser hon till att skaffa sig en stabil ekonomisk trygghet genom ett giftermål med en äldre apotekare. Med sin skönhet, ungdom och charm har hon ett kapital som hon skickligt förvaltar, och där hon kan klättra på samhällsstegen, ur sin klass. (Här får Stenberg nästan beröringspunkter med Jane Austen.) Ingeborg blir liksom Stenbergs jagperson i "Kärlek i Europa" en ung kvinna som tar för sig, och som även som gift struntar i trång samhällsmoral och allmänt skvaller.

Så fortsätter släktkrönikan med Birgittas födelse. Men vem är egentligen far till detta envisa och begåvade barn? Birgitta Stenberg lägger pussel och försöker bit för bit klarlägga hur släkthistorien om Alma, Ingeborg och Birgitta ser ut. Ibland påminner upplägget om något TV-program där man försöker spåra upp biologiska släktingar och röja bland gamla hemligheter och undanskuffade sanningar. Här skildrar Stenberg sitt eget liv i tredje person. De yttre konturerna känns igen för dem som följt Birgitta Stenbergs författarskap, men nerven och närvaron finns inte riktigt här. Det är som om författaren kikat på sitt liv med en omvänd kikare. Försonande – med hjälp av avlidne maken Håkan - blickar hon tillbaka på den mor som hennes yngre jag så sårat och irriterat kämpade med. En mor som när allt kommer omkring kanske inte är hennes biologiska mor.

När Birgitta Stenberg återgår till att berätta i första person, som i avsnittet om Håkans död, får texten just den smärtsamma närhet som ofta varit hennes signum. Med Michel de Montaigne verkar Stenberg dela uppfattningen att kunskapen om världen går genom det egna jagets erfarenheter och just där har hon sin styrka. I tredje person försvinner de skavande konflikterna, den hettande ilskan, de våldsamma och bultande drömmarna och de äventyrliga personerna verkar handla både förnuftigt och välavvägt. Ändå gillar jag idén – att visa hur central och bestämmande sexualiteten är i en kvinnas liv. Romanens spänning ligger inte i sanningen om de biologiska släktbanden utan hur tre kvinnogenerationer på var sitt sätt försöker tackla erotik och kärlek i sina liv.

Eva Ström
författare