Utanför entrén till Teater Sagohuset i Lund sitter scenografen Jenny Nordberg i den eftersläntrande sommarsolen. Hon målar Max bil och Max boll med klarröd färg. Innanför dörren stretar ljusdesignern Ilkka Häikiö med att försöka få fason på Max lampa, en avancerad konstruktion bestående av en stor lampskärm där en hjälm och en glödlampa som tänds med ett snöre byggs in.
Böckerna om Max av Barbro Lindgren med illustrationer av Eva Eriksson är små, kvadratiska bilderböcker med få ord på barns språk.
Varje bok har sitt eget drama med starka känslor: Ilska, när katten lägger beslag på Max boll. Slagsmål, Max och Lisa slåss om en bil som båda vill ha. Blodvite, Max ramlar och slår sig. Allt löser sig till det bästa. Katten vill leka med både Max och boll. Mamma kommer med ännu en bil. Mamma kommer med plåster och tröst.
Teater Sagohuset gestaltar tre av Max vardagsäventyr på scen, Max boll, Max bil och Max lampa, lika ordknappt som i böckerna, men med mycket ljud och rörelse.
Vad är små barn intresserade av? Hur ser världen ut om de får bestämma? Frågorna har Sagohusets producent Leila Åkerlund funderar mycket kring. Hon har länge drömt om att göra teater för de allra minsta. Genom kontakten med Minna Krook, dansare, pedagog och koreograf, kunde planerna förverkligas. I morgon, fredag, är det premiär.
På scen finns en dansare, en skådespelare och en musiker som utforskar leken och tingens möjligheter.
– Vi går alla in och ur allting, vi leker, säger Åsa Ahlander som är skådespelare.
Inga instrument förekommer, bara aktörernas egna röster och den musik de gör med munnen utan att använda stämband.
– Eftersom föreställningen innehåller så få ord blir det väldigt petigt vilka man väljer ut, säger Oscar Hielm, musiker.
– Syn, hörsel och känsel är viktiga ingredienser. Och så får man inte skrämmas. Då kanske de kommer att hata scenkonst för resten av livet, säger Minna Krook.
För Minna Krook är det ett stort ansvar att förmedla konstupplevelser för så små. Hon vill inte slösa bort ens 45 minuter av deras liv.
– Man är liten så kort tid, vuxen är man länge, därför görs femtimmarspjäser för vuxna.
Framför allt ska det vara roligt, inte nödvändigtvis pedagogiskt, men en konstupplevelse för sin egen skull.
Före varje föreställning hälsas de små (och deras föräldrar) välkomna.
– Jag vill att barnen ska känna att just deras närvaro är viktig, säger Minna Krook.
Föreställningen kan kortas eller förlängas beroende på hur delaktiga de små vill vara. Någon gång kanske publiken helst bara vill titta. En annan gång vill barnen vara med och leka, rulla bollar eller köra bil.
– Skådespelarna har utrymme att stanna kvar eller att gå vidare i pjäsen, säger Minna Kroon.
Pjäsen är även flexibel på ett annat sätt. Scenografin är stram och enkel och man ska kunna spela på små ytor, till exempel på barnavårdscentraler.
33% är glada
0% är likgiltiga