Hon blev adopterad av ett bibliotek

September 2010. Bokmässa i Göteborg. Sverigedemokraterna har nyss tagit plats i riksdagen. Eva Susso är inte förvånad.

Däremot blev hon förvånad då, i mitten på 1980-talet när hon hade träffat sin blivande man som kom från Gambia i Västafrika, och möttes av en enorm rasism.

– Jag hade inte en aning om att den fanns, den strukturella rasismen som väldigt många människor bär på, säger Eva Susso.

Egna erfarenheter av utan­förskap efter en flytt på tjugo mil gör att hon kan känna igen sig. När hon var i tolvårsåldern flyttade familjen från Bollebygd utanför Borås till en ännu mind­re ort utanför Varberg

– Jag blev helt nermejad, man blev mobbad för allt, inte minst för sin västgötska dialekt. Då måste det vara ett helvete att komma från en annan kontinent.

Eva Susso drömde inte direkt om att bli författare. Hon ville bli konstnär och flyttade så fort det bara gick till Stockholm.

– Jag målade några år, med blandat resultat. Sökte till Konstfack, kom aldrig in, la ner. Fick barn. Läste kulturvetarlinjen. Fick två barn till. Jobbade på förlaget Harlequin i fyra år.

Det var kanske där som författaren Eva Susso föddes.

– Jag vågade kliva ut som författare, det monterades ner till att bli något väldigt pragmatiskt. Jag tycker om allt som är jordnära, det som svävar ut och blir flummigt är alldeles för sofistikerat för mig.

Debuten, bilderboken ”Rita”, skedde på grund av bokbrist.

– Mina två yngsta barn är mixade, jag upptäckte att det inte fanns böcker om barn med annan hudfärg än vit. Jag ville ha en bok om en flicka som bodde i Sverige med en pappa från Afrika. Så Rita är min dotter.

Anna Höglund har illustrerat men först fick hon följa med till släkten i Gambia.

– Hon gjorde sina skisser på plats, jag ville inte att hon skulle sitta hemma och fabulera.

Eva Susso tycker fortfarande att barn med olika hudfärg är en bristvara, framför allt i bilderböckerna. Finns de så är de sällan huvudpersoner.

– De är tysta bifigurer som ska visa ett multikulturellt samhälle. Men jag vet inga författare som har samma erfarenheter som jag. De flesta bor i Stockholm som jag och har inga kopplingar till Afrika. Jag har varit gift med en afrikan och vistats av och till i Västafrika i över tjugo år.

Eva Sussos böcker befolkas av barn och ungdomar från alla möjliga håll, inte minst i aktuella trilogin ”Dansfabriken”. Men etnicitet är inte huvudsaken.

– Jag gjorde ett nummer av det i böckerna om Rita. Annars väver jag in det, ofta poppar mina egna barn och deras kompisar upp.

Tjejer tar stor plats i Eva Sussos böcker. Människans ensamhet, behovet av gemenskap, strävan efter att förverkliga sina drömmar är teman som återkommer.

– Jag tycker att jag strävar efter att gestalta människor. De tjejer jag skriver om har starka drivkrafter. De har drömmar om sitt liv, sin framtid. När jag skriver försöker jag bortse från förväntningar och projiceringar som finns runt oss. Min erfarenhet är att tjejer är kreativa, handlingskraftiga och vill göra något av sina liv.

Tonårens skakiga självkänsla är en naturlig process både för tjejer och killar, menar Eva Susso som har jobbat med sin egen hela livet.

– En del har tur och får självkänslan på köpet, de flesta inte. De måste jobba för den och jag tycker att det är en intressant process att beskriva.

Med tre barn och deras kompisar har Eva Susso, som hon säger, marinerats i ungdomsliv. Med publikkontakt på skolor och bibliotek kan hon fortsätta med det. Nackdelen är att fina möten blir alldeles för korta och så ses man inte mer.

– Det är något sorgligt med det.

För att få ett mer långsiktigt samarbete och stärka banden mellan skola och bibliotek föreslog Eva Susso att Rinkeby bibliotek skulle adoptera henne. Biblioteket nappade på idén och fick pengar av Kulturrådet. Under ett år leder hon läse­cirklar, skrivarverkstäder och bokprat i ”Eva Sussos bibbla”.

– Ett eget rum i mina favoritfärger rött och orange.

När hon inte träffar barnen i Rinkeby har hon antagit en utmaning från sig själv.

– Jag filar på en vuxenroman. Jag vill prova.