Jenny Rydqvist läser "Snäll"

Lilla Lussi är så duktig och snäll, så ren och fin, så tyst och osynlig. Faktiskt är hon så osynlig att hon en dag bara försvinner. Rakt in i väggen smälter hon, och ingen kan hitta henne, inte ens skolans stora vaktmästare eller stadens brandmän. Och Lussi kan inte ropa på hjälp, för hennes mun sitter fast i den glada minen som bara kan le.

Men så, till slut, känner Lussi ett pirr i halsen, och hon blir en hammare som slår sig ut ur väggen, en plog som plöjer sig fram, och hon skriker: Nu får det vara nog!

Boken om lilla skötsamma Lussi som äntligen slår sig lös har prisats i Norge (där den skrevs och illustrerades), och det förvånar inte. Texten är poetisk, rytmisk, rolig och medryckande; bilderna är så underfundiga och vackra att man vill klistra upp dem på väggen.

Alla flickor, även medelålders morsor, men kanske alldeles särskilt flickor i sisådär fyra–femårsåldern, behöver läsa om Lussi som vågar skrika, som vågar slita sig lös, som vågar vara smutsig och som vill äta ”fisk och kål och morot och femton långa smala korvar”.