Jo Nesbø är en av Norges mest framgångsrika författare, framförallt genom sina kriminalromaner om Harry Hole. När han debuterade som barnboksförfattare med "Doktor Proktors pruttpulver" väckte det alltså viss uppståndelse, och försäljningsframgången var åtminstone i Norge snabbt ett faktum.

Var det välförtjänt då?

Jag är inte helt övertygad. Berättelsen rör sig runt en galen professor vid namn Doktor Proktor som av misstag uppfunnit ett pulver som får människor att prutta. Ja, som får dem att prutta så vansinnigt mycket och med sådan öronbedövande kraft att dörrar flyger upp och pruttaren själv flyger till väders. Det är liksom berättelsens själva kärna, det moment som allt utgår från.

Är det roligt? Tja, själva tematiken känns väl lite, som man säger, gjord. Lite gammal och uttjatad och unken. Som om det Jo Nesbøska humorrummet skulle må bra av att vädras ut lite grann.

Jag har dessutom en gnagande känsla av att den här boken lider av en smula schizofreni. Genom formen, omfånget, språket och referenserna tycks den onekligen rikta sig till människor som åtminstone kan läsa själva. Men tonen är så mycket barnsligare än så. Prutthumorn har helt enkelt haft bättre dagar.