När Den Arge kommer krypande uppför pappas rygg och ut i de röda nävarna försöker Boj gömma sig långt inne i magen, medan huset kränger och mamma skriker i vinden och ingen kan stoppa branden. När Den Arge gett sig av är pappa gråt och sot och aska, och mamma måste trösta och säger till Boj att ingen får veta "för var skulle vi annars bo?". Men en dag vågar Boj göra sig hörd; han skriver ett brev, och äntligen kan pappa få hjälp att bli av med Den Arge – och Boj kan få vara pojke igen.

Det är en otroligt stark bok de gjort, Gro Dahle och Svein Nyhus, samma norska par som stod bakom förra årets smått fantastiska "Snäll". Språket är så rinnande rytmiskt, så precist och pockande; bilderna är på något märkligt sätt både bombastiska och subtila.

Ja, ämnet är tungt. Boken är tillkommen på initiativ av en familjeterapeut och tänkt att användas i samtal med barn som upplevt våld i hemmet – men den förtjänar att läsas även i andra sammanhang, av människor i alla åldrar. Här har vi chansen att förstå hur det känns när någon i ens närhet exploderar i våld, när allt blir till eld och sedan sot.

Vi läser för att förstå att vi inte är ensamma, säger man. Och vilken lättnad det måste vara för dem som levt nära våld att läsa en bok som skildrar det utan pekpinnar, med oändlig känslighet och med en liten Boj som vågar säga ifrån och äntligen får höra någon säga "det är inte ditt fel".