På en fläckig madrass i barnrummet på Villa Salò, sitter en prydligt klädd man
i tjugofemårsåldern. När bordellmamman frågar om han vill höra en rolig
historia tackar han väluppfostrat ja. Hon sliter upp en ung flicka från
golvet – klädd i tunna underkläder, fläckade av blod och avföring – och
beordrar henne att vara rolig. När den unge mannen inte skrattar börjar
bordellmamman piska flickan som straff.
Varför? Det är den vanligaste frågan jag fått när jag berättar om Villa Sàlo i
Köpenhamn – där performancegruppen Signa sätter upp Danmarks mest
debatterade teaterföreställning just nu. Varför ska man gå och titta på en
dygnetruntföreställning med skådespelare som på teatervis kissar och bajsar,
utövar våldtäkt och tortyr, förödmjukar och förnedrar varandra? Svaret är
inte givet. Men att göra som Malmö Stadsteaters chef Jesper Larsson – döma
ut föreställningen som kränkande utan att ens ha sett den (Sydsvenskan 20.2)
– är att göra det enkelt för sig.
Trots inramningen är nämligen ”Salò” en föreställning med moraliska
ambitioner. Liksom Pasolinis film ”Salò”, som föreställningen baseras på, är
den en äckelspegel över 70-talets konsumtionssamhälle, över att människor
värderas som objekt och kan köpas. I Köpenhamn konfronterar Signa publiken
med detta faktum i dess mest brutala form: fyra män med oinskränkt makt
iscensätter sina mest perverterade fantasier i ett hus med orubbliga
hierarkier, där tolv förslavade ”barn” (gestaltade av unga men myndiga
skådespelare) befinner sig längst ner. Som åskådare spelar du rollen som
gäst – du blir informerad om att du inte får involvera dig i husets sexuella
aktiviteter, och det sado-masochistiska par som anländer strax före mig får
snällt lämna ifrån sig sina piskor i entrén.
Under fyra spelveckor borrar man sig längre och längre ner i helvetet. Mitt
första besök var mer märkligt än outhärdligt. Två veckor senare har klimatet
hårdnat. Barnen straffas på grund av saker som besökarna gör och ställs till
svars för sitt beteende. Och den unge mannen i kostym hamnar i en situation
där han måste förklara för flickan som blivit piskad varför han inte fejkade
ett skratt, för hennes skull. Undanflykterna är plågsamma att höra: att han
är en ärlig människa, att han måste ha rätten att skratta åt vad han vill,
att han inte förstod vad som skulle hända.
Den interaktiva teatern har i flera decennier försökt riva teaterns fjärde
vägg, och under senare år har den fått ett uppsving. Det är en teaterform
där estetiken varierar stort men där åtminstone två gemensamma nämnare
finns: att man försöker göra publiken till aktiva medskapare av
föreställningen, och att man vill bryta ner den distans som många upplever
på traditionell teater. Den interaktiva teatern skapar olika slags rum. Det
kan vara ett rum för lek och nyfikenhet – som det Dansstationen skapade
förra året i sin ungdomsföreställning ”Made in Sweden”. Det kan vara ett
drömlikt rum att sjunka in i – som det Enrique Vargas gjorde med sin
suggestiva föreställning ”City Puzzle” på République i Köpenhamn i höstas.
Men det kan också vara ett rum som vill skaka om publiken och påverka dess
beteende utanför teatern. Hit hör performancegruppen Signa. Deras
förhoppning är att besökaren ska stanna i Villa Salò tills ”man glider ut ur
den icke förpliktigande åskådarrollen” som Signa Köstler uttryckte det i
Politiken för ett par veckor sedan – ”en roll som man inte bara lägger sig
till med vid teaterbesök, utan i alltför många av livets andra situationer.”
Det handlar inte om att man ska ingripa i övergreppen, fortsätter hon, för
det man gör i Villa Salò har bara symbolisk betydelse. Men det handlar om
att man ska engagera sig och förhålla sig till vad som händer.
Signa Köstler beklagar sig över att vissa av besökarna inte spelar med. Jag
förstår henne för jag har mött dem: mannen som mitt inne i huset pratar med
mig som om vi stod i foajén till en teater, och säger att han är besviken
över att så lite sker. Paret som börjar hångla när de betraktar en
våldtäktsorgie nere i källaren.
Men det finns också en hake i hennes resonemang. Och det är att den
distansering som Signa beklagar sig över i själva verket är en förutsättning
för att jag överhuvudtaget ska kunna befinna mig inne i huset. Hur ska jag
annars kunna diskutera frihetsbegreppet vid herremännens bord, samtidigt som
de förnedrar sina unga slavar? Hur ska jag annars kunna uppleva den yttersta
konsekvensen av vad det innebär att bli köpt – som när en ung kvinna spänns
upp naken på en säng, får elchocker och blir bajsad på.
För trots all omsorg om detaljerna, den tunga parfymen, lukten av piss och
skit, och att varje skådespelare har fått en karaktär med en hel
livshistoria att referera till, så finns det ett allvarligt problem med den
interaktiva teaterform Signa använder sig av i sin version av ”Salò”. Och
det är att de försöker råda bot på vår tids avtrubbning genom att locka fram
en identifikation som de samtidigt omöjliggör.
Extra svårt blir det eftersom föreställningen till så stor del handlar om sex.
Den moraliska överenskommelse som Signa gör – eller försöker göra – med
publiken, går ut på att vi ska genomskåda sexakterna som allegoriska
skildringar av våld och förtryck. Men sexualiteten är ett känsligt område
som på så många olika sätt ligger nära den ömtåliga kärnan i det som gör oss
till människor, och vi blir mindre människor i alla situationer där vi måste
ta avstånd från vår sexualitet.
Många besökare gör som jag: flyr in i köket, eller till barnen. Jag lyssnar på
barnens berättelser och köper en liten sten för tjugo kronor till en av
pojkarna – den fungerar som inträdesbiljett till ett rum med ett enkelt
tv-spel. Men satt i en situation där ingenting väsentligt går att förändra –
just eftersom det är en fiktiv verklighet som kommer att pågå till
spelperiodens slut – är det svårt att inte börja betrakta också de
omtänksamma handlingarna med skepsis. Jag betraktar mannen som har med sig
en liten handduk i sin väska – en handduk som han använder för att torka av
en av pojkarna som fått ett glas vatten kastat i ansiktet på sig. Har han
kommit dit bara för att få känna sig god? Det är svårt att inte bli cynisk.
I Signas helvete framstår till slut alla handlingar som korrumperade.
Fredrik Pålsson
frilansjournalist