Journalistisk jämmerdal

Dessa rader är skrivna med värkande ögon klockan kvart i sju på morgonen framför Barnkanalen under min obetalda pappaledighet. Har ni läst det förr? Jag vet ingen yrkeskategori som klagar så mycket över sina arbetsvillkor som frilansande kulturjournalister. Även prestigeskribenterna högt upp i hierarkin på de stora drakarna, klagar offentligt och med tilltagande bitterhet över stressen och fattigdomen i sitt eget yrke. Den som tidigare försörjde sig på recensioner, tvingas idag brödskriva textreklam för kundtidningar för att betala hyran. Sjukskrivningar är otänkbara, semester en hägring, pension något man talar tyst om.

Men frågan är om de hårdnande villkoren egentligen påverkar kvaliteten? En del talar bistert om en kulturjournalistik i kris, medan andra stoiskt ser en förändring som inte nödvändigtvis måste innebära en försämring. Skiljelinjerna blev tydliga under ett panelsamtal arrangerat av tidskriften Axess i onsdags, där de fyra Stockholmsdrakarnas kulturchefer diskuterade ämnet.

Aftonbladets Åsa Linderborg ondgjorde sig, inte oväntat, över en allmän kris för kultur och humaniora i den borgerliga regeringens kölvatten, med de kraftiga nedskärningarna på DN Kultur som Bevis 1 A. Men Expressens Karin Olsson ville inte ställa upp på en dylik ”konspiratorisk” och ”dystopisk” verklighetsbeskrivning.

– Kultursidan har alltid varit i kris, menade Björn Wiman på DN. Det finns ingen gyllene epok då allt var frid och fröjd och alla som skrev på kultursidorna var nöjda.

– Men kulturjournalistiken går allt mer mot det mysiga och trevliga, feelgood-känslan, sa Linderborg. Jag tycker det ska vara LIVSFARLIGT att öppna en kultursida!

– Det tycker inte jag, men det beror på att vi inte har samma publicistiska premisser, sa Wiman.

I övrigt var hela panelen mot den ”journalistifiering” och ”professionalisering” som rådde, och som gör det svårare att få författare eller akademiker från universitetsvärlden att närma sig spalterna. En kultursida där kvaliteten på en text är synonymt med antalet rekommendationer på Facebook eller inlägg i kommentarsfältet – ”den twittrande råttfångaren”, som Wiman uttryckte det. Man höll också med om den brist på sakkunskap som påpekades av Fredrik Persson i somras i en debatt i Sydsvenskan.

Svenska Dagbladets Stefan Eklund deltog i egenskap av avgående kulturchef; han tillträder i vinter stolen som chefredaktör på Borås Tidning. Att kulturchefer blir chefredaktörer – ett öde som kan drabba den bästa tidning – är inte enbart av godo, menade Linderborg.

– Posten som kulturchef ska inte vara en språngbräda i tidningshierarkin, utan en solitär roll, där man vågar stå i opposition till den egna tidningen, vara ett internt korrektiv.

Sedan satte sig det kulturjournalistiska låglöneproletariatet på den flådiga takterrassen med gratismat och bjudvin i den kalla skymningen. Tyvärr utan de fyra redaktörerna; de skulle vidare till nästa panelsamtal, denna gång för att diskutera barnlitteraturbevakningen (kris där också, tydligen). Själv kan jag nu ägna resten av morgonen åt att bevaka Bolibompa. Utan att gnälla.

Jens Liljestrand
författare och litteraturvetare