Befolkningen väcker fruktan och bävan

Nu är det återigen konflikt mellan danskar och svenskar – nu om demokrati. Debatten har också förts på Sydsvenskans kultursidor av Rakel Chukri och Per Svensson (1.9 resp 2.9). Danskarna avvisas utifrån den negativa bild av det invandrarfientliga Danmark som ofta används politiskt i Sverige. Men i stället för denna förutsägbara reaktion kunde man överväga varför danskarna reagerar som de gör. Hur gör de demokrati? Mycket tyder på att man i Danmark är mindre rädd för vad befolkningen tycker. Målet är i högre grad att människors hållningar ska representeras i Folketinget.

I Sverige krävs fyra procent av rösterna för att ett parti ska bli representerat i riksdagen mot bara två i Danmark. Det är lättare för en dansk att vara missnöjd med de etablerade partierna och bilda ett nytt. Det har därför också funnits mer än dubbelt så många partier i den danska riksdagen jämfört med Sverige sedan andra världskriget. I SVT:s omfattande valprogram – utfrågningar och debatter – får bara riksdagens partier ordet. I Danmark får alla partier som är berättigade att ställa upp lika mycket tid. Det gör självfallet också att det är mycket svårare för ett nytt parti att bli invalt i Sverige.

När det handlar om vilka som ska bli riksdagsmän i Danmark har personval länge varit avgörande och inte, som traditionen har varit i Sverige, partiernas rangordning. Samma ointresse för vad väljare och medlemmar tycker ses när ett parti ska utse ny ordförande. De får lov att acceptera valberedningens förslag. I ­Danmark får man däremot välja – mellan flera kandidater. Därför vet vi inte om medlemmarna i Socialdemokraterna eller Folkpartiet faktisk ville ha Mona Sahlin eller Jan Björklund.

I ett folkstyre är hemliga val viktiga. Det är därför betänkligt att en svensk väljare i full offentlighet tvingas ta ett partis valsedel. Det enda som är hemligt är när den läggs i ett kuvert. Med den hets som nu förs mot Sverigedemokraterna kan det mycket väl finnas människor som inte offentligt vågar ta deras valsedel, ja man kan inte ens vara säker på att den finns i vallokalen. I Danmark är det ett offentligt ansvar att trycka en valsedel med alla partier och på denna sätter man i hemlighet sitt kryss.

Det finns alltså flera tecken i det politiska systemet på att man i Sverige inte i lika hög grad önskar att människors hållningar får politisk representation. Med anledning av diskussionen om Sverigedemokraternas valvideo kan det vara intressant att överväga vad medierna gör för att kämpa emot detta – för att stödja den i demokratin helt avgörande debatten mellan olika hållningar, också dem man inte tycker om. Det är viktigt i en valkamp, men kanske ännu viktigare i demokratins vardag. Det största problemet är nämligen att vi i Sverige lever i ett folkstyre där man verkar vara rädd för den egna befolkningens åsikter.

Hanne Sanders
föreståndare för Centrum för Danmarksstudier och ­professor i historia vid Lunds universitet