Per Svensson: "Det rasistiska våldet följer samhällsklimatet"

Medan jag svettas på löpbandet ser jag in i Jimmie Åkessons troskyldiga labradorögon.

Skulle jag köpa en begagnad bil av den mannen? Ja, säkert.

Men nu är det ju andra produkter han säljer. Det är onsdag förmiddag och SVT24 sänder en hearing om den svenska integrationspolitiken.

Jag byter löpbandet och storbilds-tv:n mot tortyrredskapen och P1:s nyhetssändning. Toppnyheten är att polisen nu tycker sig se ett samband mellan en lång rad mystiska skottlossningar i Malmö. Offren har en sak gemensamt. De har namn eller utseenden som i Jimmie Åkessons ögon gör dem till ett problem. Ett stort problem. Kanske rentav det största av alla problem.

Det är den världsbilden han säljer, med hjälp av sin rättframma gårdvarsblick. Han är en duktig säljare. Mycket talar för att inte oväsentliga delar av det svenska politiska och massmediala etablissemanget, trots kaxiga försäkringar om motsatsen, sakta men säkert kommer att anpassa sina egna säljbudskap efter hans. Man kommer att ha olika uppfattningar om hur Problemet ska lösas, men vara överens om att det finns ett Problem. Ett stort Problem.

Sådana marknadsanpassningar har genomförts förr.

För ganska många år sedan, på den tiden jag arbetade på Expressen, tog jag en sommar ett telefonsamtal från en upprörd läsare. Han bodde i en förort och var förbannad över att det väg­arbete som pågick i närheten av hans villa också var igång kvällstid. Han blev störd när han skulle koppla av i sin trädgård. När jag förklarade att detta knappast var ett missförhållande av sådan dignitet att det platsade som kvällstidningsnyhet blev han rasande:

– Men fylla tidningen med neger­ungar, det kan ni!

Detta var vid tiden för folkmorden och flyktingkatastroferna i Rwanda.

Nittiotalet var ett decennium som satte ens fosterlandskärlek på hårda prov. Sverige framstod alltför ofta som ett riktigt otäckt litet land, där den råa rasismen gick hand i hand med den hycklande humaniteten; skinnskallarna skrålade och Tartuffe suckade.

Några dagar efter mordet på en ung svart man, Gerard Gbeyo, i Klippan i september 1995 hittades en kålrot på mordplatsen, svärtad och sminkad till en grotesk Ku Klux Klan-karikatyr av ”niggern”. En ”nigger” att flina åt. En ”nigger” att hänga i närmsta träd.

Då och där, i Klippan, nådde nittiotalets Sverige ett slags nollpunkt.

Men det svenska klimatet hade länge varit gynnsamt för kålrötter.

En av gästerna vid årets skojiga valvaka i SVT var mysfabrorn Bert Karlsson. I början av nittiotalet turnerade han som politisk varietéartist. Tillsammans med sin partner, den hjärtekalle greven Wachtmeister staplade han ölbackar och talade om det stora Problem (ni vet vilket) som etablissemanget vägrade tala om. Så småningom skaffade paret sig en pitbull. Hon hette Vivianne Franzén. Hon morrade åt alla främlingar, men mest åt muslimer.

Wachtmeister är i dag rådgivare åt Jimmie Åkesson – och kan i den egenskapen säkert återigen lyckas med sitt gamla trick: att lura också motståndarna att tala om Problemet istället för om verkligheten.

I juni 1993 införde den svenska regeringen, med en liberal som invandrarminister, visumtvång för bosnier, Sverige stängde sina gränser för offren för ett pågående fascistisk folkmord.

BertåIan skapade ett klimat där också anständiga politiker trodde sig tvingade att agera omoraliskt. Det skapade ett klimat där, som Gellert Tamas så småningom fick oss att förstå, också en knäppskalle som lasermannen får något logiskt över sig. Sådan tid. Sådan tokdåre.

Vem eller vilka som skjuter på oskyldiga i Malmö, och varför, återstår att se.

Helt klart är dock att det nu om inte förr blivit en medborgerlig plikt att bekämpa de pågående klimatförändringarna.

Det ser illa ut:

Ett Danmark där politiker av alla kulörer tävlar om att vara hårdast mot ”främlingarna”. Ett Ungern där judehatet är på marsch. Ett Frankrike som förföljer romer. Ett Holland där muslimhataren Geert Wilders avancerat till kungamakare. Ett Tyskland där en ledande politiker slår fast att det inte finns plats i Tyskland för människor från främmande ”kulturkretsar”. Och i Sverige ... Jimmie Åkessons troskyldiga blick och avtryckaren som kramas i mörka buskage.

Per Svensson

medarbetare på kulturredaktionen