Gömda och de glömda

Det är en solig, sömnig söndag i mars. Utanför ICA vid Järntorget säljer en kille bingolotter, på biblioteket samlas släktforskarna för årsträff – och över alltsammans vakar S:t Botvid, ostkustens skyddshelgon, med kyrka och klockstapel från 1957.

Oxelösund är en bruksort präglad av järnverket och hamnen, på 50-talet bebyggd med hyreslängor och radhus: ett äkta folkhemssamhälle vid havskusten. Nära centrum ligger de kvarter som utgör det litterära landskapet i en av tidernas mest framgångsrika svenska böcker: ”Gömda”, av Liza Marklund och pseudonymen Mia Eriksson.

”Gömda” och uppföljaren ”Asyl” beskriver hur Mia utsätts för våld, trakasserier och hot – av Mannen med de mörka ögonen och hans kompisar, som jagar henne även sedan hon 1990 flytt hemorten. Så sent som i fjol påstod hon i TV4 och P3 att hennes familj än idag är hotad, och böckerna – som i åratal lästs av gymnasieelever, diskuterats på tjejmiddagar, refererats i riksdagen – säljs än.

Sedan november har jag följt debatten kring Monica Antonssons motbok ”Mia. Sanningen om Gömda” – som jag funnit trovärdig, om än ej invändningsfri – och skrivit så många inlägg att jag ville skaffa egna bilder av Oxelösund.

I 13 år var det okänt för de flesta läsare var Gömdas dramatik tog sin början. Men de som kände till Mia, eller Maggan som hon kallas här, kunde lätt identifiera henne när boken lanserades 1995 – i Aftonbladet, där hon fanns på bild, eller via rösten i SVT:s Kvällsöppet. Eller för att hon själv berättade.

– Här har debatten om vad som är sant i ”Gömda” pågått länge. Folk har ju vetat att boken inte stämmer, säger en av bibliotekarierna.

Men helst vill de jag träffar i det lilla kustsamhället inte uttala sig. En kvinna drar igen munnen med fingrarna, som ett blixtlås. Mias familj bor i närheten. Mia själv kommer på besök från USA – bäst att inte ta ställning.

Jag har bett Joline Larsén bli min ciceron i Oxelösund. Hon var lekkamrat med Mias dotter när de var små, och har följt ”Gömda”-debatten så nära att hon är ”Liza och Mia” med de båda författarinnorna.

– Jag tror att de kokat ihop historien tillsammans. Mia har stått för det dramatiska, och Liza för det taktiska. Nu verkar Mia nöjd med att fortsätta vara ”offret”, medan Liza håller masken genom att påstå att den sanna historien bara var en roman. Att de får folk att tro på dem!

Joline Larsén är 22 år, studerar arabiska på Stockholms universitet och tänker bli filmregissör. Hon visar runt för att stilla min nyfikenhet på de platser jag läst om: Här är radhuset där Mias familj bodde, här växte Mias son Micke Hjortzberg upp med sin far och styvmor, här bor Mias föräldrar – och här är dagiset, där dottern, Emma i böckerna, gick (och vars personal, enligt ”Gömda”, togs som gisslan av Mannen med de mörka ögonen – vilket dementeras i Antonssons bok).

– Det är bra om Mias dotter får reda på sanningen – att hennes pappa Osama inte är den våldsamme typ hon vuxit upp med att fly från.

Joline kallar Mias dotter sin ”försvunna tvillingsyster”. De föddes båda 1986, med varsin Oxelösundstjej till mor och varsin libanesisk flykting till far.

Lena Larsén, Jolines mamma, bjuder på kycklingschnitzel i sin lägenhet på Ramdalshöjden. Så heter området där flyktingförläggningen – en av Gömdas litterära miljöer – låg tills den revs, med utsikt över tallskog och skärgård. Joline har ljusa uppväxtminnen, av gårdsfester, karnevaler, musik och massor av kompisar. Lena tar fram ett album och visar foton på när hon, Mia och barnen var på Kolmårdens djurpark.

Mia och Osama, som hade en turbulent relation – behövde ofta barnvakt. Lena ställde upp för flickans skull. Men sedan Mia och hennes nye man, efter vad som tycks ha varit ett svartsjukedrama – då den nye mannen kört på Osama med bil, och hamnat i fängelse – lämnat orten har de inte haft kontakt.

Mias dotter och hennes lillebror växte upp på den flykt till Bergslagen, Botkyrka, Chile och USA som Mia skildrat i flera böcker (senast ”Emma, Mias dotter” 2008); Joline med sina föräldrar och bröder i Oxelösund.

– Är det något jag hoppas att debatten leder till så är det att Mias dotter får träffa sin pappa igen, säger Joline Larsén.

I tonåren läste hon ”Gömda”, och insåg förvirrad att den galne mannen som förföljer hjältinnan var pappas rolige kompis Osama, som hon känt hela sitt liv.

Nyligen började hon blogga (http://metrobloggen.se/melodramia) om boken som hon ser den, som att saker som i texten drabbar Mia i själva verket hände hennes mor.

Lena Larsén är upprörd över att Mia använt hennes erfarenheter i ”Gömda”. Att Mia hade svårt att skilja sant från falskt stod klart för henne när de umgicks i samma kretsar, och därför blev de aldrig vänner.

– Alla i Oxelösund har varit otroligt hänsynsfulla utåt. Man vill väl inte ifrågasätta en kvinna som känner sig jagad. Men jag vet många som inte förstår att hon får hållas, som när hon grät ut i Aftonbladet.

För nio år sedan skrev Lena Larsén till Liza Marklund. Hon hade, via Mias syster, fått höra att hon var den hunsade ”Helena” i ”Gömda”. I brevet förnekade hon att hon konverterat till islam och bar slöja, som den ”sanna” boken påstod. Men Piratförlaget svarade att ”Gömda” inte har med vare sig henne eller Oxelösund att göra.

Hur Mia kan påstå att Mannen med de mörka ögonen än idag hotar hennes familj begriper Lena Larsén inte.

– Alla lögner har väl blivit hennes sanning, säger hon, som mest av allt är ledsen över hur flera barn blivit offer för en livsmyt.

– Jag hoppas att Mias barn kan förlika sig med sitt öde, att inte ha haft kontakt med båda sina föräldrar.

Det var Mickes pappa Levi Hjortzberg som bad Monica Antonsson sticka hål på myten.

– Vi tyckte det fick bli slut på gråtvalsen. Mia är snäll – men lite speciell. Hon har spelat teater för att hålla sin berättelse vid liv, anser han.

Varken Lena Larsén eller familjen Hjortzberg har hört av särskilt många reportrar som velat kolla deras syn på Gömdas sanningshalt, knappt någon sedan TV4 var på plats i december. De är inte ute efter rampljus, bara att sanningen ska komma fram.

– Monicas bok blev jättebra. Men medierna – det har varit skräp, tycker Levi Hjortzberg.

– När man trampar en höjdare som Liza Marklund på tårna, då blir det motstånd. De flesta journalister är så inihelvete glupska på stories, och de tyckte väl att Mias var bra som den var.

Hundratusentals läsare svalde ju budskapet om hur handfallna myndigheterna var mot beväpnade arabligor. Liksom en amerikansk immigrationsdomstol, genom att 2003 utfärda asyl, köpt att en kammarrättsdom från 1994 skulle innebära att Mia inte kunde få skydd i Sverige. (Målet gällde en avslagen socialbidragsansökan; domaren Per Anders Lindgren bekräftade i P1:s Medierna 21.2 att rätten inte prövade någon hotbild.) Hur detta gick till, och vilken roll Liza Marklund haft för att stärka Mias story, väntar på sin förklaring.

Det är unikt hur en person tack vare förlagens trovärdighet fått såpass stor makt – över personer i sin närhet och över bilden av män från Mellanöstern.

– Folk vill ha den stereotypa sagan med en ond man och ett svagt offer, tror Joline Larsén.

– Och ”Gömda” har ju marknadsförts som sann, styrkt av hundratals dokument. Som plötsligt inte finns.

Vinterns debatt har gjort henne djupt mediekritisk.

– Att Aftonbladet och Expressen varit mest lojala med sin kassako är sjukt, tycker jag. Som Jan Guillou sagt ska medierna publicera det som är sant, relevant och kontrollerat, och det anser jag att de inte gjort. Läsarnas förtroende är krossat.

Det är hårda ord. Men kvällstidningarna har onekligen haft svårt att granska sin affärspartner Liza Marklund som den makthavare hon är. Debattörer och författare, med Guillou i spetsen, har satt sina varumärken i pant för att försvara hennes.

Men de flesta redaktioner går knappast i Marklunds ledband. Hur ska man förklara att så få följt upp Monica Antonssons bok på fältet, exempelvis i Oxelösund (tolv mil från Stockholm)?

Kanske är storyn för rörig. Det krävs tid att sätta sig in i alla namn och turer, och plats att förklara dem begripligt.

Kanske tog diskussionen om litterära genrer så mycket utrymme i januari att redaktörerna tröttnade redan då.

Eller så finns här kanske för många publicistiska landminor. Hur offentligt spridd ”Gömda” än blivit är relationerna mellan de flesta inblandade privata.

Och det är förstås lättare att skildra allt som ett segt författarbråk – Marklund vs Antonsson – än att ta reda på om det stämmer att en förment jagad person fått andra att fara illa.

Som Elisabeth Hermon. Trots att 16 år gått sedan hon och hennes skyddsboende krossades – i Expressen 1992 och i ”Asyl”, genom Mias research och Marklunds texter, som felaktigt hängde ut stiftelsen som bluff – lider hon än av posttraumatiska stressyndrom.

”Vingklippt”, där Hermon gett sin bild av vad som hände, avfärdades som ”en hatbok” av Liza Marklund. När jag besökte Elisabeth Hermon häromveckan visade hon vrede över att, trots all debatt, varken ha fått upprättelse eller någon förklaring.

I Oxelösund finner jag förstås inga svar. Dem kan bara Gömdas författarinnor ge, från Marbella och Arizona.

Kanske handlade det en gång mest av allt om en småstadstjejs bekräftelsebehov och längtan bort från radhusbråk och rykten, till att ”bli någon”, en annan än den hon var. Och vad kan vara mer bekräftande än tidningsartiklar och böcker? Men att Maggan blev ”Mia” med svenska folket har fått konsekvenser för många – och det är svårt att inte se att Liza Marklund och de olika förlagen bär stor del av ansvaret.

Gunilla Kinn, frilansjournalist