Vem läser nu?

Ödslade just bort min morgonfräschör i bloggosfären. Mediet är budskapet också vad gäller skrivna ord. Om man inte ens försöker skriva på ett minnesvärt sätt, glöms orden under läsning. Och nu twittrar det in emellan, blaha blaha. Vår mest anakronistiske bloggare är utrikesministern som har stilistiska knäppkängor på när han småpratar i skrift. Det är sött. I en helt traditionell tv-intervju bidrar däremot hans godmodiga ansiktsarrogans med de privata skiftningar som det dresserade herrspråket utesluter.

I New York Times bloggar skribenterna halvdana lightversioner av det de också skriver i artiklar. I världens parlament sitter de och twittrar i stället för att parlamentera. Folk med vidöppnaste tillgång till Det Fria Ordet, måste springa före och efter sig själv och smågödsla tankefårorna med mera ord. Kommer den koncentrerade versionen – den genomarbetade (betalade) – att tas över av den kostnadsfritt babblande bäckens estetik?

En väninna skaffade blogg och lade ut bilder på sin badplats, vägen genom skogen, huset invid eken. Nävar dundrade på tangentbord: var är pladdret? Vad tusan blev det av nonsens om mannen och bäbbarna och de små vardagstankarna? På trottoaren stannar jag upp gång på gång och låter dem passera, de skrikskrattande skvallertanterna som uppgraderat sig själva till något finare på grund av mobilens prestanda, och som förföljer en kvarter efter kvarter med redogörelser för vaginalkrämer, familjehemligheter och målbrottskacklad erotik.

”I begynnelsen var ordet”, skriver Agneta Pleijel i ”Lord Nevermore”, ”och ordet blev babbel.” I ”Skrattets och glömskans bok” skrev Kundera på 80-talet om den tilltagande grafomanin: alla vill skriva men ingen vill läsa det. Redan på 60-talet stod en glad mediautredare i en trädgård med en liten filmkamera och talade om hur fint det blir i framtiden när Kaja och Kata i grannhusen kan kommunicera via bildmediet i stället för att gå ut och göra det över staketet.

Vad driver en kultur? Vad är motorn? Form och innehåll har alltid varit en avvägningsfråga. Uttrycker man sin tanke bäst med vers eller berättande, dramatik eller dialoger? Svårt nog, men inom samma värld. Lidelsefritt kan man konstatera att det nu är teknologin som är själva kulturen och att ”kulturen” blivit dess förtjusta underleverantör av spridda bitar software till de allt mindre, snabbare, finare formarna. Uppriktigt sagt: kan verkligen en klotzigt framgrubblad tanke konkurrera med den teknologiska strömlinjeform som förmedlar den till en halvintresserad omvärld? Är inte förmedlingen det magiska och sakinnehållet bara utbytbart, förgängligt?

Sigrid Combüchen, författare