När drömmar renoveras bort

Kulturarbetare har alltid samlats där det är billigt att bo – och i bostäderna eller lokaler i närheten har korsbefruktningen mellan konstarter kommit av sig själv. Kollektivet i Wienska palatset på Östergatan i Malmö har under det senaste decenniet varit en sådan plats. Just nu bor fem personer i de åtta rummen. Markus Karlsson, författare och journalist. Musikern Hans Appelqvist. Plus kognitionsforskaren Petter Johansson och ytterligare mediefolk.

”Det är mitt Arkadien som jag ser raseras”, bloggar komikern Marcus Johansson. ”att det nu dör känns som själslig amputation.” När jag deltar i kollektivets litterära salong, en lördagskväll i slutet av mars, anar jag vad han menar. Den litterära salongen pågår tre lördagar under våren. Samtalen handlar om slavar, ett samhälle utan sex och så slutligen, på påskafton, om påsken.

Vi sitter i fåtöljer från sekelskiftet, ärvda av släktingar eller köpta på loppis. I ett hörn reser sig en vit kakelugn med guldornament. Två glasinfattade spegeldörrar ramar in rummet. Det är högt i tak på mer än ett sätt. Rummens fysiska höjd är närmare fyra meter och i inbjudan står att allt måste vara tillåtet. Samtalet pågår i fem timmar.

Alla som någon gång bott i ett sammansvetsat kollektiv vet att det kan vara en sektliknande verksamhet; inåt en stark gemenskap, utåt en stark enhet. I kombination med vurmen för den borgerliga salongskulturen och livet som skapande konstnär blir det ett effektivt identitetsbygge.

I boken ”Klara var inte Paris”, om bohemlivet från Paris via Lundabohemen till Klarabohemerna i Stockholm, skriver Lundaforskaren Jenny Westerström att bohem var en samlad beteckning för diktare, konstnärer och musiker som reagerade på den nya marknaden. Redan då var det svårt att försörja sig på kultur. Men den ursprungliga bohemrörelsen bestod på sitt sätt också av romantiker ur medelklassen. Karl Steinick skriver i en essä i Svenska Dagbladet om hur bohemrörelsen aldrig riktigt lyckades frigöra sig från den borgerlighet den ville revoltera mot.

Idag är bohemian chic en överanvänd modeglosa. I Paris används uttrycket bobo, bourgeois-bohème, för den rika medelklass som flyttar in och bidrar till gentrifiering i områden som förut varit arbetar- och invandrartäta. Om bohemeriet är en livsstil – har bohemerna i så fall någon betydelse för kulturlivet bortsett från att de är bra på att fixa fest?

Att kollektivet i Wienska palatset tvingas flytta är ur bostadspolitisk synpunkt ingen katastrof. Ingen blir hemlös. Men Malmö har en modern historia som kollektivstad. Under miljonprogramstiden flyttade folk till villor i förorterna och innerstaden tömdes på folk. Kollektiv och ateljéer blev viktiga mötesplatser. På 1960-talet var bandet Gonks replokal en sådan; där bildades Hoola Bandoola Band och där sammanstrålade Rolling Stones efter konserten i Baltiska hallen. På 70-talet blev ett helt hyreshus vid Södra Fisketorget bostad och träffpunkt för personer som senare skulle bli författare, filmare och teaterchefer. I huset, som kallades Ghettot, bodde till exempel Staffan Valdemar Holm och Conny Malmqvist.

De som var med på 1990-talet talar om fester i en våning på Södra Förstadsgatan eller i kollektivet i Idoffhuset vid Triangeln. Lägenheter där det bodde folk från skådespelar-, litteratur- och musikvärlden, och där bland andra The Ark och Cardigans sägs ha festat. Och vilken inbiten Möllanbo har inte varit på lägenhetsvisning – eller performancefest – i det ännu existerande kollektivet på Smedjegatan?

Jag pratar med författaren Jennie Dielemans, som skrev sin uppmärksammade reportagebok ”Välkommen till Paradiset” (2008) i Wienska palatset. Hon säger att hon kom till Malmö tack vare kollektivet. Förutom att det var ett ekonomiskt bra alternativ slapp hon ensamheten och fick stöd och inspiration från andra. Att kollektivet upphör är en anledning till att hon flyttade tillbaka till Stockholm i vintras. Musikern Hans Appelqvist inspirerades av telefonsamtal i kollektivet när han gjorde sin prisbelönta skiva ”Bremort”. När koreografen Malin Skoglund bodde här satte hon upp en föreställning med Hans musik. I Wienska palatsets bokhylla står alla böcker som skrivits av kollektivmedlemmar genom åren. Bland annat Petter Johanssons doktorsavhandling Choice Blindness och Markus Karlssons projekt från Lunds författarskola.

Men gemenskapen och synergieffekterna, går de inte att få i andra sorters konstnärliga nätverk som Kontrapunkt på Norra Grängesbergsgatan eller Krets på Kristianstadsgatan? Hur skiljer dessa sig från ett kollektivboende i en stor lägenhet?

Kanske att alla går hem till sina ettor efteråt. Att man inte kommer varann lika nära som i en hemmiljö. Och faktiskt, att dessa verksamheter och platser i förlängningen också hotas när gentrifieringsresåren dras åt.

I en stad med hårt tryck på fastigheter är både kollektiv och kulturverksamheter beroende av andras välvilja för att få plats i stadsrummet. Kanske är det rentav så att fastighetsägare idag faktiskt har ett ansvar för stadens innehåll? Företaget Svenska Hus, som hyr ut lokalerna i den gamla spinnerifabriken på Bragegatan billigare till Lilith Performance Studio än till företaget Gambro, är ett utmärkt exempel; tack vare kulturprofilen får deras övriga verksamheter goodwill. Det visar att annat än krassa pengar kan fungera som värdemätare.

Framåt natten lämnar jag Wienska palatset. Ett hus som ska renoveras, ett kollektiv som inte har råd att bo kvar. För vad är Carolibohemerna mer än en lägenhet? Kanske är kollektivliv en projektionsyta för utomståendes drömmar om det alternativa, snarare än alternativet i sig själv.

Julia Svensson, frilansskribent