En kultur utan objekt

I debatten kring den fällande domen mot fyra av personerna bakom The Pirate Bay har mycket handlat om att försvara och väldigt lite om att förklara. Med andra ord är det precis som vanligt efter uppmärksammade och kontroversiella tvister. Kombattanterna positionerar sig på var sin sida och skriker slagord till varandra, som journalisterna sedan förmedlar till resten av befolkningen.

Det är synd, inte minst eftersom den kulturella förändring som fildelningen står för blir svår att förstå om man inte ser utvecklingen i ett större perspektiv. Här är kanske framförallt två saker viktiga. Den ena är att i stort sett allt vi omger oss av förlorar sitt värde så fort mängden blir så omfattande att vi kan tala om ett överflöd. Den andra är att vi i allt högre grad använder oss av den kultur som vi tidigare bara varit passiva mottagare av.

Att vi i dag har möjligheten att tillgodogöra oss en oöverskådlig mängd musik, film, fotografier och texter via internet har lett till att vi på relativt kort tid har förändrat vår syn på dessa saker. I en tid av kulturellt överflöd – vilket ju är precis vad vi kan tala om när det gäller den digitala kulturen, där allt är tillgängligt med några tangenttryckningar – blir det allt tydligare att vi inte längre fäster något större värde vid de kulturella objekten i sig. Och varför skulle vi? Det finns ju så många av dem!

Hemma har jag mina skivor och böcker uppsatta i bokhyllor. Jag har knutit ett värde till dem som objekt eftersom de inhandlades i en tid när jag hade så få av dem att de fortfarande fick plats. Numera är de, egentligen, bara ett nostalgiskt minne av en svunnen tid och fyller samma funktion för mig som jag antar att medaljer från simtävlingen i sexan eller tidskriftssamlare med kompletta årgångar av Fantomen och Buster gör för andra.

Är det svårt att inse detta? Ja, jag tror det. Att objektens värde påverkas är kanske rentav en av de allra svåraste lärdomarna att ta till sig. Just att vi tycker så förtvivlat mycket om den här kulturen att vi till och med klär våra väggar med den gör nog också att vi inte vill erkänna att något sker när vi går från fysiskt objekt till digital fil. Men sanningen är så klart att det som kan kopieras i ett oändligt antal kopior inte går att knyta ett värde till som objekt. Morgondagens skivor kommer inte att hamna på människors väggar. Vi har nått nollpunkten.

På samma sätt värdesätter vi allt mer sällan själva tillgängligheten, vilket också kan vara svårt att upptäcka till en början. Även den mest breda populärkultur har ju i någon mån alltid varit exklusiv. Amerikanska tv-komedier har kommit till Sverige flera år efter de lanserats och då bara visats en gång, vid en bestämd tidpunkt, i en enda kanal. Att få tillgång till kultur har alltså i sig varit något vi har knutit ett värde till. Fram till nu, då vi plötsligt har börjat ta tillgängligheten för självklar. Ta den svenska musiksuccén Spotify som exempel. Vilket är det vanligaste klagomålet på en tjänst som erbjuder mer än två miljoner låtar helt gratis? Jo, att inte allt finns tillgängligt. Och med allt menas alltså all musik som någonsin har spelats in. För så fort vi får en ingivelse att lyssna på ett musikstycke – vilket det än kan tänkas vara – vill vi kunna höra det. Ja, mer än så faktiskt: vi FÖRUTSÄTTER att vi ska kunna höra det. Överallt! Utan vidare dröjsmål!

Det här är en kulturell förändring som så klart är oerhört intressant i sig och som för tillfället håller på att sätta stora avtryck i samhället. Men det är först när vi tittar närmare på vad vi gör med den digitala kulturen som vi förstår varför utvecklingen är så betydelsefull ur ett lokalt, nationellt och globalt perspektiv. Vi har nämligen börjat använda kulturen – inte bara ta emot den. Som Lawrence Lessig nämner i sin mycket läsvärda bok ”Remix”, finns det gott om kultur som vi bara är passiva mottagare av. Oftast handlar det om klassisk 1900-talskultur. När du till exempel ser en film på bio eller lyssnar på en av de där skivorna du har i din bokhylla, gör du inte särskilt mycket mer än just tittar och lyssnar.

Med digital kultur förhåller det sig annorlunda. Vi kan knappt komma i kontakt med den utan att vi instinktivt betraktar den som arbetsmaterial. Digital kultur är som en ballong som någon skjuter iväg mot dig, det är nästan omöjligt att inte själv slå till den. Vi kan se det här mönstret från det allra enklaste lilla exemplet – där vi kommenterar någons blogginlägg, bollar vidare låtlistor till våra kompisar och tipsar arbetskamraterna om filmer på Youtube – till att vi förändrar, integrerar eller helt enkelt remixar hela innehållet: gör egna filmer baserade på andras, bygger uppslagsverk på Wikipedia, och så vidare. Innan vi skickar iväg materialet igen och låter andra arbeta vidare.

Denna kulturella förändring kommer aldrig att gå att lagstifta bort. Den är inte beroende av vare sig The Pirate Bay eller någon annan enskild aktör. Att den skrämmer framförallt den industri som de senaste hundra åren tjänat mycket stora pengar på att sälja ett statiskt innehåll till passiva mottagare är inte särskilt underligt. Konstigt vore väl annars. Det är ju faktiskt inte bara dess affärsmodeller som är hotade, utan även hela den kultur som omgett dem. Och även om den svanesången är lockande för oss journalister att skildra – det är ju en historia med en väldigt tydlig och karikatyrartad rollbesättning (Pirater! Hollywood! Kända artister! Långhåriga ungdomar med kodknackarfingrar!) – så borde det inte hindra oss från att försöka förstå hur den här utvecklingen påverkar oss, vår kultur och vårt samhälle. Det är, trots allt, en oerhört mycket mer intressant fråga.

Anders Mildner, journalist