Spökets egna ord

Det saknas pengar på mitt bankkonto och har gjort så en tid nu. Det är mitt eget fel, jag arbetar med kultur. Jag är författare. Jag skriver tal och copy, jag bloggar och textcoachar, föreläser och undervisar.

Jag är utbildad författare och jag säljer min tid och mina ord. Jag trodde att jag kunde göra allt, men jag har hittat min gräns.

Uppenbarligen kan jag sälja mina ord utan att själv omnämnas i sammanhanget. Jag gör det varje dag. Men när jag får hem en ljudfil innehållande ett synopsis på en deckare, där en man med metallisk röst avslutar ”Jag vill att just du skriver min berättelse. Jag tror att du kan.” Då vänder det sig i magen på mig.

Att på uppdrag av en person med författardrömmar skriva ett manus och sälja det till honom, skulle göra mig till en välbetald kvinna. Visst skulle det kräva hårt arbete. Men jag skulle inte behöva hora i vikarieförmedlingen för svensklärare mer och jag skulle kanske kunna köpa det där huset min man och jag drömmer om. Ändå är uppdraget ett omöjligt uppdrag. Jag får en glimt av farbror Joakims skattkammare, mer än så: jag kan känna doften av den, och jag tackar nej.

Jag gör detta fastän jag vet att otaliga memoarer blir till på det här sättet. Redaktörer skriver om gångbara manusidéer till högsäljande litteratur. Författare med uppföljartvång köper jobbet av någon annan men behåller äran. Det borde inte vara något konstigt med det.

Trots att företaget som helt oskyldigt tipsade mig om kunden plötsligt vill ha femtio procent av vinsten, borde jag se dollartecken, ett tryggt familjeliv, ett bankkonto med lite marginal. I stället ser jag att jag har hittat min gräns. Det må vara gräsligt omodernt och rentav korkat men i det här fallet är ordet mitt.

Josefin Schygge, författare, debuterade i år med ungdomsromanen ”Hatar att älska”.