En kris värd att gråta över

Antalet ryska miljardärer har halverats, berättade The Economist för en tid sedan i ett fjortonsidigt reportage om ”de välbärgades uppgång och fall”. De medlidsamma tårarna lär inte fylla många fingerborgar. Tidningen kunde också meddela att USA förlorat mellan en fjärdedel och en tredjedel av sina miljonärer – de var 9,2 miljoner 2007, bara 6,7 miljoner ett år senare.

Den utvecklingen borde ändå få oss att fälla en liten tår av självmedlidande. Vi lever alla på och av samma marknader. Och krympande förmögenhetsmassor betyder krympande konsumtion vilket betyder krympande ekonomier vilket betyder att Anders Borg också fortsättningsvis kommer att spänna blicken i svenska folket och tala om vargavinter.

I New York Review of Books skriver den amerikanske nobelpristagaren i ekonomi Robert M Solow en utomordentligt pedagogisk artikel om krisens orsaker och några av dess konsekvenser, ”How to understand the disaster”. De amerikanska hushållen var mot slutet av 2008 tjugo procent fattigare än de trodde sig vara sommaren 2007, konstaterar Solow. ”Trodde” är den korrekta termen här. Det handlade om förmodade/momentana värden på fastigheter, finanspapper och så vidare – inte om guldpengar i kistor. Men också virtuella förmögenhetsförluster får påtagliga effekter. Varje förlorad dollar svarar mot en minskad efterfrågan i konsumentledet på fyra till sex cent vilket innebär att den amerikanska förmögenhetsförlusten representerar ett potentiellt konsumtionstapp på runt 650 miljarder dollar per år.

Ett hål som inte är litet. Som Robert M Solow framhåller kan inte ens Obamas voluminösa stimulanspaket fylla ut det. Missväxt på marknaden. Skördarna krymper. Det blir ont om utsäde och gödsel. Åkrarna lämnas obrukade. Bistra tider stundar.

Europas viktigaste ekonomi, den tyska, beräknas krympa med sex procent i år. Över fyra miljoner tyskar tros vara arbetslösa till hösten. I ett omfattande, synnerligen ambitiöst reportage i Der Spiegel (27. 04) jämförs dagens globala ekonomiska elände med 1929 års depression. När kurvor som illustrerar ett antal aspekter av dessa två kriser läggs invid varandra får man skrämselhicka. Om 1929 års grafer över industriproduktionen, aktiemarknaderna och världshandeln påminner om störtloppsbackar får de samtida kurvorna en snarare att tänka på stup – med en liten reservation för grafen över industriproduktionen som först efter en förrädiskt flack öppning förvandlas till svart pist.

Läget är, för att utrycka det milt, bekymmersamt. Ändå finns det politiskt intresserade personer som förefaller märkligt obekymrade.

”Ekonomisk tillväxt var klokt på 1950-talet när Europa låg i ruiner och behövde varma hus. I dag finns det större utmaningar”, fastslog till exempel den miljöpartistiske EU-parlamentarikern Carl Schlyter nyligen. (Sydsvenskan 30.4) Med andra utmaningar syftade Schlyter på klimatfrågan. Okej för det. Men varför kan inte en miljöpartist tugga tuggummi och gå på samma gång?

Svaret är att han aldrig gillat tuggummi. Miljöpartiet är tillväxtfientligt på existentiella grunder. ”Vi anser/…/ att tillväxt i konventionell mening varken är möjlig eller eftersträvansvärd”, heter det i partiprogrammet.

Det första ledet i antagandet, ”möjlig”, tycks för tillfället sorgligt sant. Det andra, ”eftersträvansvärd”, är cyniskt och farligt.

Man bör inte glömma att 30-talets ekonomiska depression starkt bidrog till att lägga Europa ”i ruiner”. Krisen spelade nazismen i händerna. Der Spiegels omslagsrubrik framkallar därför rysningar av obehag: ”Upprepar sig historien trots allt?”

Antagligen inte. Men historien håller sig med ett antal konstanter. En av dem är längtan efter frälsare och viljan att hitta syndabockar. Vem och vilka skulle det kunna bli den här gången? En annan konstant är föraktet för pengar. Miljöpartiet är ett urvattnat politiskt uttryck för en av den europeiska idéhistoriens mest envetna strömningar: Den civilisationskritik vars kärnbudskap är att pengar inte kan göra dig lycklig. Pengar kan istället göra både dig själv och världen egoistisk och elak. Pengar är, som det brukar heta, roten till allt ont.

För mer svärmiska företrädare för denna tradition kan fattigdomen framstå som ett förädlande tillstånd, som de själva dock tyvärr alltför sällan kan komma i åtnjutande av. De får nöja sig med att skaka pudret ur perukerna och avundas de lyckliga herdar som får äta sina bakelser i pittoreska kojor.

Om de fattiga bara visste hur bra de har det!

Socialantropologen och professorn Thomas Hylland Eriksen avslöjade i en artikel på denna sida förra våren (12.04.08) att i Bhutan ”har folk det bra, i stort sett, med en genomsnittlig inkomst på lite över 10_000 kronor”, medan den ekonomiska tillväxten inte lett till att vi i de rika länderna blivit lyckligare. Snarast tvärtom. ”Studier av upplevd livskvalitet”, antyder enligt Hylland Eriksen att världens mest privilegierade människor (vi) var gladare förr.

”Något klart samband mellan ekonomiskt välstånd och det goda livet föreligger alltså inte”, sammanfattar han.

Där pratar professorn persilja. Men persilja av en sort som faller förvånansvärt många på läppen.

Det är därför det finns skäl att påminna om Thomas Hylland Eriksens teser nu när de kan testas storskaligt. Dåliga tider, lyckligare tider? Vi får se.

Föraktet för jordiska rikedomar har platonska och kristna anor, men odlas numera kanske främst i kulturbranschen. Föga förvånande. Det ekonomiska utbytet av intellektuell verksamhet är så gott som alltid sådant att intellektuella för att upprätthålla självrespekten måste insistera på det löjliga och omoraliska i ett överdrivet intresse för aktiekurser och handväskor.

”Men ett enda likväl – ett visst stort – har svensken enskilt ifrån andra i Europa blivit ämnad till: det är till fattigdom”, ropade Carl Jonas Love Almqvist på sin tid, och gjorde så på ett för intellektuella typiskt sätt en dygd av misären. Att svensken var utblottad gjorde honom särskilt lämpad för stordåd.

Också i dag låter gärna kulturskribenter och författare ointresse för pengar utgöra kriteriet på andens adelskap. Det är en av förklaringarna till den ekonomiska krisens förhållandevis svaga genomslag i svenska kulturdebatten. När krisen ändå nämns är det mer med skadeglädje än med skräck.

Äntligen dödsstöten för nyliberalismen. Äntligen slut på marknadens diktatur. Äntligen får antikapitalismen, den starka staten, kanske till och med socialismen, göra comeback i stor stil. Äntligen kommer svenskarna att läsa Lotta Lotass för varandra istället för att bränna pengar på köksrenoveringar.

Sorry. I sin bok ”The Moral Consequences of Economic Growth” (2005) vederlägger Harvardekonomen Benjamin M Friedman ganska övertygande den omtyckta idén om att usla tider skapar goda människor. Det är tvärtom. Altruism och tolerans och demokrati frodas i högkonjunkturer, medan ekonomiska depressioner leder till ett uppsving för intolerans, rasism och antidemokratiska rörelser.

Undantaget är, paradoxalt nog, just den stora 30-talsdepressionen. I Europa utfall enligt regelboken: Franz Biberkopf kämpar förgäves för att bli och förbli en anständig människa. Totalitarismen och terrorväldet triumferar. Hitler och Stalin. I USA istället nationell samling kring ett batteri av sociala reformer.

Friedman förklarar denna anomali med två faktorer:

Den amerikanska depressionen var så djup och slog så brett att den tvingade fram ett slags den yttersta nödens solidaritet.

President Roosevelt förmådde tack vare sin pragmatism och karisma ingjuta mod och moral i amerikanerna.

Hur länge kommer Barack Obama att lyckas göra om det konststycket? Oerhört mycket hänger på svaret på den frågan.

Per Svensson, medarbetare på kulturredaktionen