Slägga fel verktyg för snorkråkor

För Jonas Gardell är det lätt att känna sympati, och inte bara därför att han mordhotas. Han är en av landets mest värdefulla intellektuella. Få artister tvingar sina åskådare – och få författare sina läsare – att tänka igenom livs- och moralfrågor som just Gardell.

Hur ofta han själv har rätt är en annan sak. Hans artikel om internet och pöbelväldet (Läs artikeln här ) är lika viktig som problematisk. Möjligen är den skriven i affekt. Att framställa slavsamhällena kring Eufrat och Tigris som rättsstater kan rimligen inte ha varit hans mening.

Visst, allt finns på internet: det värdefulla, det meningslösa – plus hoten och de verbala spyorna. Alla som sagt något kontroversiellt har mött det, även jag. Att Jonas Gardell haft det jävligare än de flesta är uppenbart. Frågan är vad man kan och bör göra åt saken. Det gäller trots allt yttrandefrihetens gränser. Därmed gäller det också demokratin.

Jag tror som Gardell att ett historiskt perspektiv är viktigt. Från det antika Mesopotamien har vi dock inte mycket att hämta. Rimligare är att börja i 1700-talet.

När vår första tryckfrihetsförordning antogs 1766 vilade den naturligtvis på de beslutandes 1700-talsmässiga föreställningar om samhället.

Att skriva och sprida tryckta skrifter skulle vara allas rätt – men naturligtvis föreställde sig ingen att vanligt folk skulle utnyttja den. Tryckfrihetsförordningen var för de bildade klasserna, de som hade kunskaper och förstånd och samhällsansvar. Det var inte gödseldoftande drängar eller pigor som skulle skriva pamfletter eller ge ut tidningar. Herregud – de kunde ju knappt läsa katekesen!

Under 1700-talet genomdrevs radikala reformer på många håll. Det vi kallar ”upplysningen” var dock inte en så helgjutet 1900-talsmodern politisk strömning som många tycks tro.

I det nybildade USA proklamerades högtidligt ”The Rights of Man” – allas rätt till liv, frihet och att söka lyckan. I Frankrike garanterade revolutionärerna allas frihet och jämlikhet. Men det gällde naturligtvis inte kvinnorna. Eller negrerna, eller tiggarna, eller brottslingarna, eller_…

Det som sedan händer under 1800- och 1900-talen är att allt större delar av befolkningarna ”växer i” sina rättigheter, börjar utöva dem. De svarta blir formellt fria på 1860-talet. Sedan dröjer det nästan ett sekel innan USA:s regering och Högsta Domstol fattar beslut som innebär att de faktiskt ska behandlas som vita, i alla avseenden, i alla delstater.

Kvinnornas frigörelse följer ett liknande mönster. Formella rättigheter sitter långt inne, men de erkänns till sist. Sedan börjar kampen för reell frigörelse. Det går framåt, men långsamt, långsamt: med oskyldiga offer och ständiga bakslag.

Den för demokratin nödvändiga utvidgningen av medborgerliga fri- och rättigheter har alltid varit plågsam. Oskyldiga tycks alltid drabbas. Nu gäller det yttrandefriheten. Med internet har den börjat bli reell. Att sådana som Gardell drabbas av missbruket är orättvist.

Men vi får inte dra slutsatsen att de ynkliga figurer som hotar och spyr via nätet är typiska för sin samhällsklass, sin åldersgrupp eller sitt kön. Vi får inte inskränka yttrandefriheten för den överväldigande majoritet som har en moralisk kompass. Vi kan inte acceptera en polisiär kontrollapparat som alltid – de historiska erfarenheterna är entydiga! – missbrukas av de styrande.

Vi talar om snorkråkor som behöver petas ur den samhälleliga näsan. Att drämma till näsan med slägga istället känns kanske bra men löser inte problemet.

”Pöbeln” ödelägger upphovsrätten och därmed musikers och författares möjligheter att försörja sig, skriver Gardell. Jag instämmer i sak, men går inte med på att tala om en pöbel. ”Piraterna” har förvisso fel, men jag har mött tillräckligt många för att påstå att åtminstone nio av tio är hyggligt folk.

Att de tänker dåligt om upphovsrätt betyder inte att de utgör en pöbel. Det betyder att vi andra måste förklara bättre.

Anders R Olsson, journalist