Enögda pirater i liberal ocean

Läser Piratpartiets hemsida. Som gammal liberal beckbyxa kommer man osökt att tänka på ”Balladen om Eugen Cork” av Povel Ramel.

”… och ser man på, chefspiraten själv, han var från Luleå.”

Det överraskande igenkännandets glädje. Ett parti som hyllar yttrandefriheten och misstror staten och går till val med en gammal folkpartist som toppnamn har plötsligt blivit det största och hetaste ungdomspartiet i Sverige.

Skulle inte liberalismen gå under i finansstormen, gå till botten med sönderblåsta segel?

Istället flyter den som en kork på mäktig våg av misstänksamhet mot Storebror.

Den lyssnande statsministern fick se sina opinionssiffror bli till skum på den grå ocean. Förra årets skamlösa FRA-mygel är rimligen en av orsakerna till att stora bamsingen låg slak i söndagens EU-val medan liberalerna i Piratpartiet drog späck och pryglade bak och nu kan kasta ankar i Brysselbukten.

Liberalerna? Ja, det är helt uppenbart att piraterna är liberaler, men av en särskild sort – enbenta och enögda.

Liberalismen står på två ben. Försvaret av de politiska fri- och rättigheterna är det ena benet.

Försvaret av äganderätten det andra.

Statens politiska makt måste balanseras av individens ekonomiska makt, är tanken.

Piratpartiet säger många bra saker om yttrandefriheten, men vill samtidigt urholka upphovsrätten – denna civilisatoriska landvinning som starkt bidragit till att skapa och utveckla den moderna, kritiska offentlighet som vi länge tagit för given: fria författare, fri press, fri debatt.

Det är en djupt problematisk sida av piratprogrammet.

En annan är oförmågan eller oviljan att ta konflikterna mellan yttrandefrihet och personlig integritet på allvar.

Staten är inte ensam om att vilja kika i nyckelhål. Det finns gott om andra aktörer som av olika skäl, många av dem synnerligen goda, gräver fram och sprider uppgifter om enskilda medborgare, uppgifter som dessa medborgare inte sällan uppfattar som starkt integritetskränkande. Massmedierna till exempel gör det varje dag och hänvisar då till yttrandefriheten. Professionellt redaktörskap handlar om att göra avvägningar mellan driften att berätta så mycket som möjligt och viljan att skada enskilda så lite som möjligt. Det är en variant av det klassiska liberala dilemmat: när blir min frihet någon annans ofrihet?

Sådana frågor verkar märkligt nog sällan intressera internetideologerna.

Parallellt med Piratpartiets hemsida läser jag ännu en artikel i tyska tidningen Die Zeits debatt om kulturen på nätet.

Den kretsar kring ett modernt mysterium. Varför skulle inte de normer och umgängesformer som utgör grunden för det liberala samhället inte vara relevanta också för internet?

Säg det. Nätentusiaster karaktäriseras inte av vilja till kritisk självreflektion. De ägnar sig hellre åt att förakta och håna ”gammelmedierna”.

Att vara pirat är att vara kluven, tycks det. Liberal retorik, sekteristisk praktik.

Per Svensson, medarbetare på kulturredaktionen