Mossiga myter om konstlivet

Joakim Bordas okunniga inlägg i Sydsvenskan den 6/11 kan i bästa fall kan tolkas som ett halvhjärtat försök att diskutera det fria konstlivets förutsättningar i Sverige idag. Detta gör han genom att rekommendera Signal- Center för samtidskonst, tillsammans med resten av det fria konstlivet, att slimma sina kostnader och anlita praktikanter.

Tyvärr faller hela inlägget på grund av Bordas uppenbara brist på erfarenhet som arrangör, hans undermåliga faktakontroll samt bristande kunskaper om svensk kultur- och arbetsmarknadspolitik, för att nämna något av det mest anmärkningsvärda.

Till en början rekommenderar vi Borda att köpa den bok vi nyligen sammanställt, Parallell historia - Skånes konstarenor 1968-2008. I den kan man bland annat läsa om skillnaden mellan t ex ett kommersiellt galleri, ett center för samtidskonst, ett konstnärsdrivet utställningsrum eller en kommunal konsthall för att förstå de olika funktioner de fyller. Borda skulle också få en bättre insikt om vilka som tjänar på att upprätthålla myten om att det fria konstlivet måste vara kortlivat och verka utan resurser.

Så tack för tipset om att spara in på personalkostnaderna, Joakim Borda. Problemet är bara att man knappt har några inom det fria konstlivet! De begränsade resurserna täcker nätt och jämnt lokalkostnaderna. Låt praktikanter göra jobbet är Bordas andra tips. Förutom att detta förslag väcker en rad arbetsmarknadspolitiska frågetecken undrar vi var det professionella arbetet tar vägen i detta resonemang?

Avslutningsvis uppmanar Borda det fria konstlivet att lära sig att kämpa för sin överlevnad genom att kränga konstobjekt till det offentliga för att tjäna en slant. Men vi betackar oss för Bordas tips och småsinta angrepp som varken är fräscha eller framåtblickande, utan snarare upprätthåller ett mossigt status quo. Kom med något nytt, Borda!

Elena Tzotzi och Emma Reichert

konstnärliga ledare, curatorer, konstkritiker, lärare, föreläsare, utredare, konstkonsulter etc /Signal- Center för samtidskonst