Ateism är inte tomhet

Det går mycket bra att vara religiös i Sverige. Om någon beskriver sig som ”djupt religiös” eller ”varmt troende” tystnar diskussionen. En varm, djup människa kan inte ifrågasättas vad gäller bevekelsegrunder så man kan inte argumentera kring dem. Man skulle kanske vilja, men man gör det inte.

Detta skrivs på trettondagen, sista stumpen i den stoppning av helger som omger årsskiftet. Såvitt jag förstår av dagens mejl från utlandet såväl som radiolyssning på morgonen, är det numera en minoritet av länder som håller även denna torsdag i helgd.

Men det är väl unt det kristna Sverige att fullkomna sin paus för reflektion – även om de tre vise männen (eller tre konungarna om man läser en annan Bibelöversättning) är mer mytologiska än Mytologiska. Kyrkoåret med dess heliga berättelser, ritualer och tidpunkter är trons klädnad. På samma sätt som ordet, litteraturen, är förnimmelsens klädnad – inte själva förnimmelsen. Levde de kristna bokstavstroget enligt absoluta datum vore påskens och pingstens hattande mellan mars och april respektive maj och juni rena cynismen.

Trettondagen är också väl unt dem som med klämdagar skrapat ihop till en långledighet i ide (eller Thailand) – det är den sekulära iakttagelsen. Ändå tror jag ytterst få människor är religiösa nykterister: ateismens IOGT – Humanisterna – tycks inte få den anhängarskara som varit att förvänta.

Motstånd mot att organisera sig är säkert en orsak, men motstånd mot att organisera sig i en sval väckelse som ateism har rentav historiska förlagor. ”Svala”, förnuftiga väckelser – typ esperanto och världsfederalism drar glesa, tillfälliga skaror, blir lätt kufiska. Det är de rusiga väckelserna som attraherar människor. Och motpart är de ljumma, statsbärande religionerna med prästerskap som hämtat ner monoteismen till församlingsnivå. De svenska Socialdemokraterna gillade sin ljumma statskyrka eftersom dess tröghet, ledsamhet och torftiga predikningar i 1900-talets ekande kyrkorum fick folket att ta sovmorgon på söndagarna.

När Per Wirtén påstår att invandrade katoliker på 60-talet sågs som ”hot mot svenskheten”, jagar han en historisk parallell som skall förhindra att hans artikel (5.1) tas för ännu ett inlägg i debatten om islamofobi. Den som på 50-och 60-talen hade en fot i det katolska vet att de respekterades och jag tror att man avundades katolikerna deras mer genomarbetade ritual och sociala kyrksamhet. Och katolikerna själva kände sig på den tiden förmer än den pliktskyldiga skara som frös i Lutherbänkar för att bli konfirmerade, döpta och betänka sin dödlighet.

Att samexistensen mellan katoliker och ”svenskhet” var oproblematisk, berodde på att de lugnt betraktade varandra som den andre och lät det vara så i stället för att missionera.

Wirtén drar ljusgrå förbindelsestreck mellan sitt minne av ett religiöst grubblande par, en myndighetschef på ett mångkulturellt museum, en känd genusforskare och en filosof i Frankfurtskolans andra generation för att väva ihop sina intryck av att religiositet ligger nära tabustrecket för vad som får finnas och diskuteras och värderas i Sverige.

Ett tjockt, svart streck dras dock till Dilsa Demirbag-Sten som tillskrivs en starkt antireligiös inställning – det är den tydligaste definitionen i hans artikel. Detta därför att hon envist hävdar att en sekulär bas behövs för fri religionsutövning – eller fri ateism. Ateism är nämligen inte död, tundra, intet! Ateism är också stora reflektioner, utesluter inte förekomst av något Högre, men ifrågasätter berättelserna som berättas om det och inte är sanna bara därför att de förkunnas.

Wirténs inte helt utsjungna tanke går ut på harmonisering. Om kristendomen, protestantismen, som är den lavtäckta grunden för svensk religionsutövning på nytt kan bejakas som tanketradition och bli föremål för idéutveckling, kan det bli lättare för oss att förstå religiositet som yttrar sig på andra sätt, eller helt enkelt andra religioner. Det är en vacker tanke, men den förutsätter religionsfrihet, som är en frukt av upplysning och förnuft och leder till en sekulär grundlag som garanterar denna frihet.

Men för människor som anser att andra berättelser strider mot deras religiösa känsla, är en sådan lag ett cirkelbevis som sluter sig mot deras övertygelse. Den intellektualiserar, den ifrågasätter rentav att någon kan vara utom diskussion ”varmt troende” och ”djupt religiös”.

Sigrid Combüchen
författare