Nyligen beslutade diskrimineringsombudsmannen Katri Linna att skolor inte får
utestänga kvinnor som bär nikab. Deras jämställdhet främjas inte av förbud,
menade hon. Sedan dess har debatten klingat ut – det är uppenbart att frågan
inte är prioriterad bland feminister i Sverige. Det tyder på en ödesdiger
klyfta i kvinnokollektivet.
Pernilla Ouis och Parvin Ardalan tar sig an frågan från två perspektiv som kan
verka skilda men ändå har förvånansvärt många likheter. Pernilla levde som
praktiserande muslim i Sverige från 1986 och tjugo år framåt. Parvin, som är
Malmö stads första fristadsförfattare och ska bo här till våren 2012, hade
aldrig något val när hon levde i Iran: religionen och slöjan var ett tvång.
DO menade att muslimska kvinnors liv inte nödvändigtvis blir bättre om vi
sliter av deras nikab. Vad tycker ni om beslutet?
Pernilla: Attityden är att ”de Andra” är en utrotningshotad grupp som måste
bevaras och som inte får ifrågasättas. Nikaben är en förolämpning mot folk i
omgivningen. De som väljer att bära den måste ta ansvar för problemen som
orsakas. Kvinnan, som hade anmält till DO, ville till exempel arbeta med
barn. Men varje skola, varje arbetsplats har regler för vad man får och inte
får göra. Vi kan inte ha en lag som förbjuder kvinnor att bära nikab men vi
kan säga att det är rimligt att man visar sitt ansikte om man jobbar med
barn. Det behöver inte vara mer komplicerat än så.
Är det en skillnad om någon i ansiktsslöja vill arbeta med barn eller vuxna?
Pernilla: Inte riktigt. För det är en förolämpning mot män. Idén bakom
ansiktsslöjan är att män är potentiella våldtäktsmän som inte kan
kontrollera sig själva.
Parvin: Man borde ha rätten att bära vad man vill. Jag försvarar inte burkan
men jag är kritisk till hur diskussionen förs, den saknar ett feministiskt
perspektiv. Vad är till exempel burkans roll i vårt samhälle, hur påverkar
den barnen, kommunikationen i familjen och det offentliga rummet?
Pernilla tycker att personer som arbetar med barn inte ska få bära nikab.
Men du, Parvin, som kommer från Iran, vill inte ha ett sådant förbud. Varför
inte?
Parvin: Jag är feminist, inte beslutsfattare. Min erfarenhet från Iran är att
olika krav, som att bära slöja, resulterar i reaktioner till det motsatta –
oavsett om det är staten eller familjen som står bakom.
Pernilla: Jag håller med dig. Jag har varit emot alla förbud, för det
mobiliserar muslimer kring en fråga som inte är viktig. För muslimer är det
viktigare att prata om muslimers position i Europa, än om slöjan.
Muslimska kvinnor har inte varit så aktiva i den här debatten. Vad kan det
bero på?
Pernilla: Det finns ett förtryck inom religionen, vi kan se det, vi kan känna
det. Men om du erkänner det ger du rätt till rasister eller andra grupper.
Jag saknar de sekulära muslimska kvinnorna i debatten. Jag känner mig rätt
ensam ibland och tänker att jag inte har rätt att uttala mig eftersom jag
har svensk bakgrund.
Samtidigt var du ju aktiv muslim i tjugo år.
Parvin: Är du det fortfarande?
Pernilla: Det finns inget muslimskt i min livsstil längre. Men jag har vissa
emotionella band till religionen. På grund av det känslomässiga vill jag ha
kvar rätten att kalla mig muslim. Men jag lever inte som muslim, jag har
svårt att tro på många av de mest grundläggande dogmerna i islam.
Parvin: Hur kom det sig att du började bära slöja?
Pernilla: Jag konverterade 1986, jag var 21 år gammal. När jag tog på mig
slöjan blev jag muslim. Jag blev också, märkligt nog, en invandrare eftersom
det var så jag uppfattades.
Du gifte dig med en man från Algeriet.
Pernilla: Ja. Jag var inte så övertygad från början om att bära slöja. Jag
tror fortfarande att det handlar om identitet, att vilja markera att man är
muslim. För mig var det svårt eftersom jag inte hade ett muslimskt namn
eller utseende, det här var ett sätt att visa mitt ställningstagande för
resten av världen. Identiteten är nog anledningen till att slöjan är så
populär i Europa.
Var det ditt eget val att börja med slöja?
Pernilla: Jag kände att det fanns ett tryck. Från min make och det muslimska
communityt. Jag kände att jag inte var en riktig muslim innan jag började
med slöja. Jag minns de första gångerna jag bar den, det var fruktansvärt.
Men det var faktiskt värre att ta av den. Det var väldigt, väldigt svårt.
Jag kände mig naken och skamlig, som en dålig person.
När du funderade på att sluta bära den så åkte du till och med till andra
städer för att ta av den där.
Pernilla: Det fanns vissa regioner där jag kunde bära den. När jag körde till
Lund, där jag arbetade på universitetet, så tog jag på den vid en viss
geografisk punkt. Det var slöjpunkten. Det var väldigt förvirrande.
Parvin: Men det var en intressant upplevelse i livet?
Pernilla: Jag säger inte att jag har haft ett dåligt liv men jag begränsades
mycket. Och det är poängen med slöjan. Du kan inte interagera med män på ett
särskilt sätt, du ser aldrig attraktiv ut, och du identifieras alltid som en
muslim. Det blir din enda identitet.
Hur är din relation till slöjan, Parvin? Finns det några likheter med
Pernillas erfarenhet?
Parvin: Det finns många likheter. För Pernilla var det ett beslut som växte
fram gradvis men för mig i Iran var det en laglig plikt. Jag minns efter
revolutionen när slöjan blev ett tvång, hur det påverkade mitt beteende och
tänkande. Allt! Jag minns första gången jag reste utomlands. Jag hade
skrivit många kritiska texter om slöjtvånget men när jag kom ut från Iran
och kunde ta av slöjan tänkte jag: vad händer nu? De första gångerna utan
slöjan kände jag mig lite skamlig och försökte gömma mig. Som Pernilla sa:
det är så svårt att bli av med de tankarna.
Du har varit i Sverige i ett år. Tänker du på det nu, att du inte bär slöja?
Parvin: Slöjan har så olika betydelse i de två länderna. I Iran är slöjan ett
politiskt verktyg. Inte bara mot kvinnor, utan också som en symbol för det
islamistiska landet. Här kan jag se slöjan som en identitetsfråga, att man
vill göra motstånd och visa att man är här: ”titta på mig, för du har
ignorerat mig tidigare”.
Pernilla: Det är motsatsen till tanken bakom slöjan. Det sägs inom islam att
man inte ska dra uppmärksamhet till sin kropp. Jag minns när jag bar slöjan,
alla tittade på mig. Men jag förstår vad du menar, Parvin, att man kan bära
den här för att folk ska lägga märke till en.
Parvin: När jag var i Iran träffade jag många utländska journalister som ville
hitta exotiska fenomen. ”Ah, du är en muslimsk kvinna”. Jag svarade: ”jag är
en kvinna”. Jag frågar aldrig någon om de är muslimer eller kristna, men jag
måste alltid svara på sådana frågor. I väst, Europa, har man bidragit till
uppfattningen att vi är annorlunda.
Om vi går tillbaka till nikabfrågan. Ni har båda sagt att det finns
rasistiska grupper som utnyttjar frågan för sina egna syften. Det är svårt
att hantera, att man som feminist kan ha samma inställning till nikab som en
islamofob.
Parvin: Jag håller med dig. Och de fundamentalistiska falangerna möts också
här.
Att både rasister och islamister säger att nikabdräkten är religionens
rätta ansikte?
Parvin: Men den är inte det. Jag försvarar inte islam, men alla religioner har
en patriarkal struktur som drabbar kvinnor.
Pernilla: Feministerna i Sverige är så rädda för att kallas rasister att de
vägrar ta i frågan. Jag kände så när jag bar slöja, att jag inte kunde
kritisera islam eftersom jag då gav rasisterna rätt. Att inte ta den här
debatten är ett sätt att skydda oss svenskar – ingen kan kalla oss rasister.
Det är en paternalistisk syn där vi inte utmanar och diskuterar med ”de
Andra” som en jämlik part.
Nikabdiskussionen är komplex, och det tycker jag att den ska få vara
eftersom det är den enda intellektuellt hederliga hållningen till en så svår
– och global – fråga. Parvin, du tvingas inte bära slöja här, men Malmö är
en stad där många gör det. Vilka erfarenheter har du haft kring det?
Parvin: Jag pratade med en tjej här som bar slöja och tunn klänning. Jag sa
att ”går du klädd så där i Iran blir du arresterad”. Här identifieras hon
som muslim men där hade hon uppfattats som en dålig slöjbärare. Men det
finns också ett klassperspektiv. När jag var i New York kom några arabiska
rika kvinnor in i en butik med sina män. Butikspersonalen struntade i oss
andra. I det fallet spelade kvinnornas nikaber ingen roll, konsumtionen var
viktigare...
Rakel Chukri
Sydsvenskans kulturchef