Debatten om den kungliga brudöverlämningen engagerar många. Låt Victoria
bestämma själv, är en vanlig åsikt.
Ja, varför inte. Som omväxling.
Men om formerna för promenaden fram till altaret ska vara en angelägenhet
enbart för prinsessan och hennes närmaste kan man kanske fråga sig varför
inte hela bröllopet får vara det.
Själv tycker jag att Victoria bör ledas in i kyrkan av både Carl XVI Gustaf
och Fredrik Reinfeldt. Båda, såväl kungen som statsministern har ju i
enlighet med successionsordningens fordringar givit sitt samtycke till
kronprinsessans förmälning med enskild socialchefs son.
Många har varit djupt kritiska till att Victoria symboliskt låter
sig överlämnas från en man till en annan, och talar om ett brott med den
jämställda svenska vigseltraditionen. Men kungligheter är inte jämställda.
Kungligheter är inte jämlika. Kungligheter är inte som andra. Det är själva
poängen med dem. Annars skulle det inte vara någon poäng med att de ibland
ändå beter sig som andra: äter potatisgratäng, parkerar fel och blir
förälskade.
Brudöverlämning från far till make enligt Hollywoodmodell rimmar i själva
verket utmärkt med monarkins väsen, liksom med dess traditioner.
Kungligheterna har alltid levt i en klankultur, snarlik den man fortfarande
kan iaktta på vissa håll i Mellanöstern. Kvinnliga familjemedlemmar har
tjänat som panter i affärsuppgörelser mellan klanhövdingar. Patriarker har
överlåtit sina döttrar till andra patriarker i utbyte mot politiska eller
ekonomiska gentjänster.
Med anledning av det stundande svenska prinsessbröllopet har förlaget
Atlantis och Livrustkammaren givit ut praktverket ”En brud för kung och
fosterland. Kungliga svenska bröllop från Gustav Vasa till Carl XVI Gustaf.”
Bläddrar man i denna bedövande bildrika brudencyklopedi blir man påmind om
att ett kungahus historiskt sett också är ett slags handelshus specialiserat
på import och export av unga kvinnor.
Mycket mer än bläddra orkar man för övrigt inte. Lena Rangström, 1:e intendent
vid Livrustkammaren, redogör omsorgsfullt och detaljerat för samtliga
svenska regenters bröllop från Gustav Vasa och framåt. Det blir 26 stycken i
en bamsebok på över 400 sidor. Så många krokaner orkar man inte sätta i sig.
Jag nöjer mig med att nafsa på bröllopskonfekten.
Men det räcker för att man ska ana bismaken av blodpudding.
Alla dessa tunga släp, all denna silkestyll, allt detta atlassiden, dessa
spetsar, alla dessa orangeblommor, pärlstickningar, kraschaner, silvertyger,
guldbrodyrer, briljanterade diadem, safirer, diamanter, alla dessa
paraduniformer, plymer, mantlar, myrtenkronor, alla dessa saluter, alla
dessa jubelfärder i kungaslupen, alla dessa överdådigt dekorerade
festmenyer; allt detta är när allt kommer till allt bara presentpapperet
kring en livmoder med uppgift att producera furstebarn.
En av monarkins många paradoxer är att alla dessa ritualer och attribut som
signalerar upphöjdhet och särskildhet omger en institution vars
kärnverksamhet är något så basalt och allmänmänskligt som sexuell
reproduktion. Pompan är den mentala parfym som ska dölja att monarkin doftar
säd, svett, fostervatten och barnkräks.
Ett talande uttryck för att det mest kroppsliga också är det mest
konungsliga är greven Adolf Ludvig Hamiltons summering av den så kallade
”sängledningen”, den formaliserade sängkammarprocessionen, vid hertig Karls
och Hedvig Elisabet Charlotta av Holstein-Gottorps bröllop 1774:
”Hertiginnan /.../öfverlämnades med vanliga ceremonier om aftonen till sitt
ändamål”.
Man kan få för sig att det egentligen enda sagolika med de bort- och ingifta
prinsessornas liv är det formelartade och mönsterstyrda. Efter en skyddad
uppväxt introduceras de i tonåren på äktenskapsbörsen, görs till föremål för
spekulation och inspektion och skrivs sedan över på den kungafamilj som lagt
det bästa budet. Överlåtelsen föregås av intensiva förhandlingar och
bekräftas av detaljerade kontrakt där det mesta regleras: hemgift,
morgongåva, religiösa frågor, rätten att residera i vissa slott ...
Också mer intima dimensioner av äktenskapet kunde göras till föremål för
överläggningar. Så till exempel berättar Rangström att när den 16-åriga
Joséphine av Leuchtenberg gifte sig med den svenske kronprinsen Oscar, den
blivande Oscar I, hade hennes föräldrar ”ställt som villkor att det
äktenskapliga samlivet inte skulle inledas förrän hon fyllt arton år”.
Så tvingades de unga flickorna säga farväl till familj och
barndomshem för att flytta till ett land de oftast aldrig tidigare besökt
och en främmande man som de i bästa fall lyckades fatta tycke för innan han
gjorde sin plikt mot klanen och fosterlandet och befruktade dem, varefter
han med gott samvete kunde återgå till rådjursjakten och fisket i de
utomäktenskapliga dammarna. Äktenskapet mellan Diana Spencer och prins
Charles kan tjäna som ett exempel på att också den sentida postmoderna
monarkin i detta avseende månat om den historiska kontinuiteten.
I takt med att kungafamiljerna blivit en allt mer integrerad del av
kändisindustrin har de ingifta kvinnornas ställning dock stärkts. Tidigare
var de dömda att leva ett tillbakadraget liv med sina hovdamer, sina
knähundar och sitt obligatoriska intresse för goda gärningar. I dag är det
kvinnorna som spelar huvudrollerna på den kungliga teatern, i synnerhet
gäller det de kvinnor som inte fötts furstliga utan lyfts in i
veckotidningsslotten från helt vanliga medelklasskojor.
Det är ett paradigmskifte. Om prinsessorna tidigare skulle utgöra garanten för
att bara gammalt blod cirkulerade i kungahusen ska de nu istället pumpa in
nytt blod i anemiska och anorektiska dynastier.
Lena Rangström slår fast att ”dynastins fortlevnad” är
utgångspunkten för ett kungligt bröllop även i dag, men nu handlar det inte
längre om allianser mellan länder. ”I vår tid ser vi i stället hur
monarkierna runt om i Europa genom de ingifta kungliga gemålerna skapar
allianser med folket”.
Minsann.
Och i Sverige tas nu ytterligare ett steg på denna demokratiseringens hala och
smala väg. Här består folket numera av allt att döma inte bara av vackra
unga kvinnor utan också av rejäla yngre män.
Det öppnar för en helt ny tolkning av Carl XVI Gustafs krav på att
bokstavligen och egenhändigt få överlämna Victoria till folket,
förkroppsligat av Daniel Westling. Kungen vill kanske helt enkelt med denna
symboliska gest låta oss förstå att också han innerst inne är republikan och
drömmer om den dag då folket fritt får välja sin statschef?
Per Svensson
medarbetare på kulturredaktionen