Min gamla hemstad Stockholm bjuder mil efter mil av konst på nära hundratalet
stationer. Hur vardagligt repetitivt resandet än är så finns alltid något
nytt att upptäcka. Bara T-centralen räknar fler än tjugo konstverk av
storheter som Siri Derkert, Signe Persson-Melin och Carl Fredrik Reuterswärd.
I Skåne gäller däremot asfalt och prefab-betong när Skånetrafiken och
Banverket bygger om våra stationer. Det är noll respons när jag ringer runt
och försöker få besked om man möjligtvis tagit in olika anbud för
stationsutformningarna i det så kallade 50-11 projektet, eller om man
åtminstone har diskuterat med sina resenärer.
Inget vet något. Ingen har ens tänkt tanken arkitekttävling, graffiti eller
Per Kirkeby. Entreprenörer och beställare skryter däremot om att man
lyckades skära ned budgeten med hela 30 procent. Inte saknas det pengar
precis. Det enda som verkar ha kostat något är renoveringen av de snart
sekelgamla k-märkta perrongtaken i trä och järn vid Malmö C, Lund och i
Eslöv från en tid med en helt annan inställning till det offentliga rummets
utformning.
En gång i tiden representerade järnvägen det nya och moderna. Idag är det
ständiga förseningar på grund av bristande underhåll, osynkade operatörer
och för få spår.
Perrongombyggnaden talar samma språk: smutssvart asfalt och mattgrå betong med
feta, vita varningsmarkörer och så lite betongplattor med taktila knottror
till hjälp för synskadade. Allt skapat utan kunskap om material,
proportionering och mönsterverkan.
Är förklaringen nyliberalernas utförsäljning och bolagisering av det
offentliga med minimal service till lägsta möjliga peng? Eller en
fortsättning på sextio- och sjuttiotalets miljonprogram som ersatte
arkitekter med byggkonsulter, som satte kvantitet före kvalitet?
När man på arkitektskolans årliga utbildningssymposium diskuterar den
problematiska relationen mellan skönhet och arkitektur, är det fler än en
talare som pekar på antikens kreativa balans mellan Dionysos som det
irrationella och intuitivas gud, och Apollon som det förnuftsmässiga och
rationellas. Det moderna projektet valde bort Zeus ene son till förmån för
den andre, idag räknas arkitektur och design som något onödigt överflödigt i
det offentliga.
Men visst utförs goda offentliga projekt. Som Skånes universitetssjukhus nya
akutmottagning och infektionsklinik i Malmö med C F Møllers färgstarka
arkitektur och konstverk av Monika Gora, Jacob Dahlgren och Lena Ignestam.
Citytunneln avsätter en procent av byggbudgeten till konstnärlig
utsmyckning, och även om det kan tyckas snålt så anstränger sig alla lite
extra.
Skånetrafiken är däremot likgiltig för resenärernas vardag oavsett om det
gäller stationsutformningar eller biljettsystem. Presschefen Ulrika Mebius
svar på varför automaterna kräver hela fjorton knapptryckningar för en
biljett Lund–Stångby är nog så talande: ”Det är en fråga om tycke och smak
om man gillar det eller inte.”
Leo Gullbring
arkitekturskribent