Har det fria konstlivet blivit lite väl passivt? I början av året kom det ett
massupprop på mailen. Det var Signal – center för samtidskonst som uppmanade
till protest mot att de inte fick tillräckligt stöd för verksamheten från
kommun och region. Utan de pengarna måste Signal slå igen, meddelade man.
Som grand finale har Signal producerat en bok och en utställning som
kartlägger Skånes fria konstliv sedan 1968. Men denna svanesång undergräver
samtidigt argumenten för att Signal ska räddas av det allmänna.
För boken och utställningen Parallell historia – Skånes konstarenor 1968-2008
skildrar hur konstscenen är i ständig förändring. Gallerier uppstår,
blomstrar, och försvinner för att sedan avlösas av andra. Efter tio år har
Signal redan överlevt betydligt längre än de flesta konstinitiativ som
förekommer i Parallell historia.
Tyvärr är det här symptomatiskt för det så kallade fria kulturlivet i Sverige.
Signal har spelat en viktig roll för samtidskonsten i Malmö genom att skapa
möten mellan det lokala och det internationella konstlivet, men det finns en
tendens inom konstvärlden att göra sig helt beroende av institutionellt stöd
utan att skapa andra strategier för att säkra sin fortlevnad.
Överallt klagas det på galleridöden, men de som överlever är de som slimmar
kostnaderna, marknadsför sig på nya arenor och framförallt förankrar sig
utanför den egna vänkretsen.
Ett galleri kan till exempel spara in personalkostnader och samtidigt göra en
arbetsmarknadspolitisk insats genom praktikprogram för nyexaminerade
konstvetare.
Man kan också tjäna en extra slant om man emellanåt producerar utställningar
med konstobjekt, och samtidigt underhåller relationer med inköpare på
Statens konstråd, landsting och konstmuseer.
Vilka strategier man än väljer bör de präglas av flexibilitet, kreativitet och
en större utåtriktning. Svenska konstförmedlare måste lära sig att kämpa för
sin överlevnad på andra sätt än genom petitioner om de hoppas bli något
annat än fotnoter i en bok.
Joakim Borda
konstkritiker och curator