Är köpet av The Pirate Bay en pr-bluff eller början till en briljant ny
företagsidé? När Hans Pandeya, vd för Global Gaming Factory, dök upp på ett
seminarium i Visby på torsdagseftermiddagen var det svårt att avgöra om han
var seriös eller skämtade.
Lätt bakåtlutad, snudd på avmätt, gav han samma svar på alla frågor:
fildelarna är skivbolagens bästa vänner, lagstiftningen är utmärkt, det är
tekniken som måste komma ikapp.
Exakt hur detta ska gå till är svårt att begripa – mer än att det handlar om
en modell där pengar från bredbandsoperatörerna fördelas till både fildelare
och upphovsrättsinnehavare. Systemet ska vara igång redan om fyra veckor,
när GGF tar över sajten.
Det vore naivt att tro att Pandeya är geniet som kan lösa upp alla knutar med
ett Alexanderhugg. Men vad är alternativen?
Trots att tankesmedjan Fores hade samlat ett drygt dussin kvalificerade
debattörer blev resultatet en deprimerande uppvisning i låsta positioner.
Advokaten Monique Wadsted och kulturjournalisten Dilsa Demirbag-Sten
argumenterade i termer av rätt och fel. Upphovsrätten är en grundläggande
mänsklig rättighet, illegal fildelning är stöld, punkt. Gapet var stort till
Googlechefen Nicklas Lundblad och Piratbyrågrundaren Rasmus Fleischer som
entusiastiskt talade om remixande, kunskapsspridning och vikten av en
reformerad upphovsrätt.
För egen del tror jag som radiojournalisten Eric Schüldt, som valde att citera
Tomas Tranströmer: Kostymen sys i det tysta.
Framtiden är redan på väg att ta form. Värderingsskiftet är ett faktum, det
märks på Piratpartiets framgångar bland de unga.
Visst kommer det att ta tid innan den fildelande generationen får nog med
politisk makt för att påverka den trögrörliga lagstiftningen. Men under
tiden kommer innovatörer att fortsätta leta kreativa lösningar i lagens
gråzoner. Lagstiftarna kan försöka hänga med – eller envetet försvara ett
förbisprunget status quo.
Karin Rebas, journalist