Antalet ryska miljardärer har halverats, berättade The Economist för en tid
sedan i ett fjortonsidigt reportage om ”de välbärgades uppgång och fall”. De
medlidsamma tårarna lär inte fylla många fingerborgar. Tidningen kunde också
meddela att USA förlorat mellan en fjärdedel och en tredjedel av sina
miljonärer – de var 9,2 miljoner 2007, bara 6,7 miljoner ett år senare.
Den utvecklingen borde ändå få oss att fälla en liten tår av självmedlidande.
Vi lever alla på och av samma marknader. Och krympande förmögenhetsmassor
betyder krympande konsumtion vilket betyder krympande ekonomier vilket
betyder att Anders Borg också fortsättningsvis kommer att spänna blicken i
svenska folket och tala om vargavinter.
I New York Review of Books skriver den amerikanske nobelpristagaren i ekonomi
Robert M Solow en utomordentligt pedagogisk artikel om krisens orsaker och
några av dess konsekvenser, ”How to understand the disaster”. De amerikanska
hushållen var mot slutet av 2008 tjugo procent fattigare än de trodde sig
vara sommaren 2007, konstaterar Solow. ”Trodde” är den korrekta termen här.
Det handlade om förmodade/momentana värden på fastigheter, finanspapper och
så vidare – inte om guldpengar i kistor. Men också virtuella
förmögenhetsförluster får påtagliga effekter. Varje förlorad dollar svarar
mot en minskad efterfrågan i konsumentledet på fyra till sex cent vilket
innebär att den amerikanska förmögenhetsförlusten representerar ett
potentiellt konsumtionstapp på runt 650 miljarder dollar per år.
Ett hål som inte är litet. Som Robert M Solow framhåller kan inte ens Obamas
voluminösa stimulanspaket fylla ut det. Missväxt på marknaden. Skördarna
krymper. Det blir ont om utsäde och gödsel. Åkrarna lämnas obrukade. Bistra
tider stundar.
Europas viktigaste ekonomi, den tyska, beräknas krympa med sex procent i år.
Över fyra miljoner tyskar tros vara arbetslösa till hösten. I ett
omfattande, synnerligen ambitiöst reportage i Der Spiegel (27. 04) jämförs
dagens globala ekonomiska elände med 1929 års depression. När kurvor som
illustrerar ett antal aspekter av dessa två kriser läggs invid varandra får
man skrämselhicka. Om 1929 års grafer över industriproduktionen,
aktiemarknaderna och världshandeln påminner om störtloppsbackar får de
samtida kurvorna en snarare att tänka på stup – med en liten reservation för
grafen över industriproduktionen som först efter en förrädiskt flack öppning
förvandlas till svart pist.
Läget är, för att utrycka det milt, bekymmersamt. Ändå finns det politiskt
intresserade personer som förefaller märkligt obekymrade.
”Ekonomisk tillväxt var klokt på 1950-talet när Europa låg i ruiner och
behövde varma hus. I dag finns det större utmaningar”, fastslog till exempel
den miljöpartistiske EU-parlamentarikern Carl Schlyter nyligen. (Sydsvenskan
30.4) Med andra utmaningar syftade Schlyter på klimatfrågan. Okej för det.
Men varför kan inte en miljöpartist tugga tuggummi och gå på samma gång?
Svaret är att han aldrig gillat tuggummi. Miljöpartiet är tillväxtfientligt på
existentiella grunder. ”Vi anser/…/ att tillväxt i konventionell mening
varken är möjlig eller eftersträvansvärd”, heter det i partiprogrammet.
Det första ledet i antagandet, ”möjlig”, tycks för tillfället sorgligt sant.
Det andra, ”eftersträvansvärd”, är cyniskt och farligt.
Man bör inte glömma att 30-talets ekonomiska depression starkt bidrog till att
lägga Europa ”i ruiner”. Krisen spelade nazismen i händerna. Der Spiegels
omslagsrubrik framkallar därför rysningar av obehag: ”Upprepar sig historien
trots allt?”
Antagligen inte. Men historien håller sig med ett antal konstanter. En av dem
är längtan efter frälsare och viljan att hitta syndabockar. Vem och vilka
skulle det kunna bli den här gången? En annan konstant är föraktet för
pengar. Miljöpartiet är ett urvattnat politiskt uttryck för en av den
europeiska idéhistoriens mest envetna strömningar: Den civilisationskritik
vars kärnbudskap är att pengar inte kan göra dig lycklig. Pengar kan
istället göra både dig själv och världen egoistisk och elak. Pengar är, som
det brukar heta, roten till allt ont.
För mer svärmiska företrädare för denna tradition kan fattigdomen framstå som
ett förädlande tillstånd, som de själva dock tyvärr alltför sällan kan komma
i åtnjutande av. De får nöja sig med att skaka pudret ur perukerna och
avundas de lyckliga herdar som får äta sina bakelser i pittoreska kojor.
Om de fattiga bara visste hur bra de har det!
Socialantropologen och professorn Thomas Hylland Eriksen avslöjade i en
artikel på denna sida förra våren (12.04.08) att i Bhutan ”har folk det bra,
i stort sett, med en genomsnittlig inkomst på lite över 10_000 kronor”,
medan den ekonomiska tillväxten inte lett till att vi i de rika länderna
blivit lyckligare. Snarast tvärtom. ”Studier av upplevd livskvalitet”,
antyder enligt Hylland Eriksen att världens mest privilegierade människor
(vi) var gladare förr.
”Något klart samband mellan ekonomiskt välstånd och det goda livet föreligger
alltså inte”, sammanfattar han.
Där pratar professorn persilja. Men persilja av en sort som faller
förvånansvärt många på läppen.
Det är därför det finns skäl att påminna om Thomas Hylland Eriksens teser nu
när de kan testas storskaligt. Dåliga tider, lyckligare tider? Vi får se.
Föraktet för jordiska rikedomar har platonska och kristna anor, men odlas
numera kanske främst i kulturbranschen. Föga förvånande. Det ekonomiska
utbytet av intellektuell verksamhet är så gott som alltid sådant att
intellektuella för att upprätthålla självrespekten måste insistera på det
löjliga och omoraliska i ett överdrivet intresse för aktiekurser och
handväskor.
”Men ett enda likväl – ett visst stort – har svensken enskilt ifrån andra i
Europa blivit ämnad till: det är till fattigdom”, ropade Carl Jonas Love
Almqvist på sin tid, och gjorde så på ett för intellektuella typiskt sätt en
dygd av misären. Att svensken var utblottad gjorde honom särskilt lämpad för
stordåd.
Också i dag låter gärna kulturskribenter och författare ointresse för pengar
utgöra kriteriet på andens adelskap. Det är en av förklaringarna till den
ekonomiska krisens förhållandevis svaga genomslag i svenska kulturdebatten.
När krisen ändå nämns är det mer med skadeglädje än med skräck.
Äntligen dödsstöten för nyliberalismen. Äntligen slut på marknadens diktatur.
Äntligen får antikapitalismen, den starka staten, kanske till och med
socialismen, göra comeback i stor stil. Äntligen kommer svenskarna att läsa
Lotta Lotass för varandra istället för att bränna pengar på köksrenoveringar.
Sorry. I sin bok ”The Moral Consequences of Economic Growth” (2005)
vederlägger Harvardekonomen Benjamin M Friedman ganska övertygande den
omtyckta idén om att usla tider skapar goda människor. Det är tvärtom.
Altruism och tolerans och demokrati frodas i högkonjunkturer, medan
ekonomiska depressioner leder till ett uppsving för intolerans, rasism och
antidemokratiska rörelser.
Undantaget är, paradoxalt nog, just den stora 30-talsdepressionen. I Europa
utfall enligt regelboken: Franz Biberkopf kämpar förgäves för att bli och
förbli en anständig människa. Totalitarismen och terrorväldet triumferar.
Hitler och Stalin. I USA istället nationell samling kring ett batteri av
sociala reformer.
Friedman förklarar denna anomali med två faktorer:
Den amerikanska depressionen var så djup och slog så brett att den tvingade
fram ett slags den yttersta nödens solidaritet.
President Roosevelt förmådde tack vare sin pragmatism och karisma ingjuta mod
och moral i amerikanerna.
Hur länge kommer Barack Obama att lyckas göra om det konststycket? Oerhört
mycket hänger på svaret på den frågan.
Per Svensson, medarbetare på kulturredaktionen