Ett hus för att få fart i härden

Det är dags att summera Lunda­debatten. Men först vill jag backa bandet lite. Häromdagen hittade jag en gammal krönika om Lund på min hårddisk. Jag skulle bevaka staden inför avgörandet om Kulturhuvudstadsåret 2014. Som nyss återinflyttad lundabo var jag förvirrad över de olika attityderna jag mötte. Å ena sidan fanns en djup misstro mot hela projektet, folk som himlade med ögonen och suckade. Vad hade Lund att komma med? Å andra fanns ett okritiskt självförtroende som gränsade till självgodhet. Om Lund har en själ är den bipolär, noterade jag. Hybris och självmordsrisk i en och samma kropp.

Efter de senaste veckornas debatt om Lund är diagnosen ungefär densamma. Även om det förstås alltid är livat och givande med meningsutbyte. Nio män och två kvinnor deltog i debatten. En förvånande könsfördelning om man tänker på vilka som främst konsumerar kultur. Intressanta synpunkter har inte saknats. Men om man ska hårdra resultatet pendlar många av inläggen mellan samma ytterligheter – å ena sidan en svårsmält självtillräcklighet – å andra sidan en lika obegriplig uppgivenhet. Några tycker, som Jan Torsten Ahlstrand, att det räcker fint med att Lund har Kulturen och Skissernas museum, medan andra, som Göran Lundstedt, kverulerar bittert över stadens omöjlighet i allmänhet och hopplös kulturpolitik i synnerhet.

Poängen med min första artikel var att Lund borde rycka upp sig som kulturstad. En konkret idé: starta ett Litteraturhus! Jag kunde inte ana att ett positivt förslag kunde väcka så mycket känslor.

Anders Mildner har definitivt en poäng med att Lunds avsomnade kulturliv har med Malmös utveckling att göra. Men jag vill modifiera historieskrivningen en smula. Kulturlivet i Malmö började röra på sig långt före brobygget och högskolan. De som bodde i Malmö i början av 90-talet minns. Det var då Mazettifabriken slutade göra choklad och kulturarbetare började driva frågan om ett eget hus. Det tog tid, men politikerna lyssnade till slut. Precis som de hade gjort i Lund några år tidigare när Kulturmejeriet blev verklighet och fick stadens musikliv att blomstra.

Ett hus kan göra skillnad. Inte som död institution utan som levande verkstad och mötesplats. Idén om ett Litteraturhus är inte ny. Den drevs inom kulturförvaltningen för ett par år sedan och lades i malpåse i samband med förlusten av Kulturhuvudstadsåret. Det är en tanke som utgår från vad Lund faktiskt har: ett universitet, litterära utövare, en Författarskola, en intellektuell tradition. Sveriges första Litteraturhus av större format skulle inte bara sätta Lund på kartan – det skulle sätta fart på kulturlivet på alla nivåer. Tända eld i kulturhärden. Eller, som någon så fint uttryckte det, skapa synergieffekter.

De som tror att våra planer är blygsamma har fått allt om bakfoten. Huset ska vara stort och centralt. Det måste inte vara nybyggt. Rådhuset eller elverket går också bra. De som tycker att våra planer är för storslagna bör betänka att vi bor i en region där tågen går i alla riktningar. Visst kan man åka till Malmö för att uppleva kultur. Men man borde också kunna åka till Lund.

Oline Stig
författare