När inte magin finns i en film, vad återstår då? Jag lämnar salongen fylld av
besvikelse efter att ha sett Jim Jarmuschs nya. Den amerikanske filmskaparen
är en gammal kärlek från den tid i livet då det var lätt att älska –
hungriga reservationslösa tonår. I Jarmuschfilmerna hade Tom Waits en gjuten
roll som sig själv, och John Lurie kunde stå och tugga på en tändsticka i en
enda lång tagning, det räckte för att fånga vilsenheten hos en hel
generation. Men nu … vad har hänt? Ingenting svänger i ”The Limits of
Control”. Som om regissören inte har någonting att säga, men säger det ändå
– inget kan provocera mig mer. De Bankolé är snyggsnygg i sin huvudroll,
Swinton fulsnygg i sin biroll, fotot är symbolmättat snyggt, men även det
snygga måste svänga för att förföra.
Hur hanterar man bäst en besvikelse? Genom att snabbt skölja ner den med något
bättre. Jag halvspringer genom Manhattanmörkret in på österrikaren Götz
Spielmanns film ”Revanche”. Film – om vi får säga det själva – det kan vi
européer i alla fall. Magin finns där från första rutan till sista. Vad är
det som gör att man redan i introt kan känna om en film har det eller inte?
Omsorgen om detaljerna, kanske. Här: en sorts kall glöd i bilderna, en
malande närvaro hos den prostituerade Tamara, och Alex som älskar och
förlorar henne.
Rusig av detta anspråkslösa mästerstycke skyndar jag vidare till nästa
biograf. Mer europeiskt, please. Mitt europeiska ego boostas ännu mer vid
mötet med ”Three Monkeys”, där regissören Nuri Bilge Ceylan gör det som man
skulle önska att fler filmskapare gjorde: visuell film. Det händer så
sällan, men här händer det – allt står stilla och bara svänger. Ett
klaustrofobiskt istanbulskt triangeldrama, hårt åtsnört som en turkisk
vinbladsdolme.
Jag kan fortfarande älska. Reservationslöst. Än finns det hopp.
Anne Swärd, författare