Det kan rimligen inte finnas någon enda läskunnig människa i Sverige som har fått en annan bild av Stieg Larsson-cirkusen än denna:
Ett: succéförfattare dör.
Två: hans legala arvingar får ärva honom.
Tre: dessa legala arvingar, en pappa och en bror, är giriga och obildade.
Och, framför allt, fyra: sambon har moralisk rätt till arvet, samt är i varje del ett offer.
Eva Gabrielssons hantering av sin livskamrats död är sårig, och det av begripliga skäl. Hon har förlorat den hon älskade. Hon har arbetat hårt med Stieg Larssons manus. De två hade en lång relation bakom sig och säkert många år kvar tillsammans.
Men hennes juridiska rätt till Stieg Larssons böcker är noll. Den är faktiskt det. Och vems fel är det?
Det kan inte komma som någon överraskning för en i samhällsdebatten deltagande och välutbildad person hur klen sambolagen är jämfört med äktenskapsbalken. Eva Gabrielsson och Stieg Larsson valde att inte gifta sig, delvis av ”säkerhetsskäl”, eftersom Stieg Larsson ibland hotades av extremister då han bedrev sin politiska journalistik.
Då blir konsekvenserna exakt dessa. Ansvaret för vad som har hänt är hennes eget.
Eva Gabrielsson planerar enligt ett intervjuuttalande att vara arg över sitt uteblivna arv i resten av livet. Den ilska som Eva Gabrielsson nu visar upp är sorglig på så många nivåer.
Hur många gånger har Eva Gabrielssons historia berättats i svenska medier utan att Stieg Larssons pappa eller bror har hörts? Eva Gabrielssons mediala smartness har visat sig överlägsen, milt uttryckt, och i gårdagens Svenska Dagbladet lappar hon till arvingarna igen med det ungefärliga budskapet ”Stieg hade tagit avstånd om han hade vetat hur de har gjort”.
Man kan fundera över vilken logik som säger att en sambos sorg över en avliden är större än en pappas sorg, eller en brors sorg, och som därmed låter sambon förlöjliga och förminska pappan och brodern lite som hon vill.
Hur många gånger har Eva Gabrielssons allvarliga blick ackompanjerat budskap av typen ”jag hatar industrin runt Stieg”? Det skedde igen här i Sydsvenskan senast i lördags, då Eva Gabrielsson med hjälp av pr-gurun Micael Bindefeld drog i gång en ny del av Stieg Larsson-industrin, nämligen Eva Gabrielssons egen bok om saken. Hon har till och med låtit sig intervjuas av arkitekternas branschtidning; hon är ju arkitekt till yrket. Ingen medial uppmärksamhet rörande den döde sambon tycks henne främmande.
Vidare lanserar Eva Gabrielsson ständigt bilden av hur Millennium-trilogin liksom har krämats ut till lägstbjudande. Hur den har vulgariserats och på det hela taget gjorts dålig.
Hon tycks vara ensam om den uppfattningen. Noomi Rapace hyllas för sin rolltolkning av Lisbeth Salander på film; de trogna fansen tycks gilla filmen lika mycket som böckerna och landets filmkritiker har sannerligen inte kommit med några avgörande invändningar.
Alla är alltså nöjda, från suraste kritiker till flyktigaste filmpublik, och över hela världen vill folk läsa Stieg Larsson – medan Eva Gabrielsson säger sig utan tvivel veta att Stieg Larsson inte hade gått med på en det ena, än det andra i resan mot litterärt världsherravälde.
Det kan behöva sägas igen: Det finns givetvis skäl att känna djup sympati för någon som förlorar sin livskamrat, och som dessutom varit oaktsam nog att inte vidta mått och steg inför framtiden.
Men nog nu.
Andreas Ekström
medarbetare på kulturredaktionen