Utanför de fundamentalistiska troskretsarna brukar det sekulära samhället ses
som den bästa garanten för religionsfrihet.
Debatten på senare tid visar emellertid att en rad personer till vänster, från
Guillou till Greider, har börjat tänka annorlunda. Övertygade om att
islamofobi grasserar i västvärlden tar de på sig uppgiften att försvara
sådant som för inte så länge sedan beskrevs som opium för folket. De
föraktar förvisso fortfarande den kristna höger i USA som vill rensa i
bibliotek och läroplaner, men försvarar samtidigt den muslimska höger som
förbjuder oönskad konst och håller flickor och pojkar åtskilda.
Den galna tunna som vänstern hoppat i genom att utse den islamska umman till
förföljd arbetarklass har fått politiska konsekvenser. När vänstern blir
religiös förändras samtalsklimatet och öppnar sig nya frontlinjer. En liten
hundteckning lever upp som ideologisk vattendelare. Antiimperialismen och
jämställdhetsengagemanget ersätts av nyandlighet och sympati för
bakåtblickande moralsystem.
De som är fortsatt religionskritiska från vänster har blivit hemlösa och
betraktas av sina forna åsiktsfränder som minst lika ondskefulla som
någonsin Sverigedemokraterna.
I Sydsvenskan 5.1 berättade Per Wirtén med inlevelse om ett möte med ett
grubblande, frireligiöst par och här återkom en gammal tanke om att troende
personers föreställningar skulle vara djupare kända, mer äkta, än otrognas.
En övertygad socialist kan helt enkelt aldrig vara lika övertygad som en
missionsförbundare eller en shiamuslim.
Väldigt explicit uttryckte diskrimineringsombudsmannen Katri Linna detta i ett
inlägg i Expressen 16.12, då hon skrev att religion är ”en inneboende
egenskap” och följaktligen inte en uppsättning idéer man tillägnar sig.
Simsalabim – och en statlig myndighet likställer åsikt med kön eller
hudfärg! Detta gäller dock endast religiösa uppfattningar; moderata eller
vänsterpartistiska ståndpunkter kan inte åberopas i diskrimineringsärenden.
I vänsterns intresse för det religiösa finns paradoxalt nog även något
urskuldande och nedlåtande.
Det kan ta sig sådana uttryck som när religionshistorikern Mattias Gardell
beskrev Hamas som en oförarglig ABF-cirkel eller när Broderskapsrörelsens
Peter Weiderud motiverade varför hbt-frågorna strukits i ett försök att
värva muslimska medlemmar: ”Olika kulturer har hunnit olika långt med dessa
frågor ... resan från det kulturella sammanhang där de flesta har sina
rötter har gått för snabbt.” I brittiska The Guardian 22.12 anslöt sig
Henning Mankell till den islamologiska doktrin, som säger att destruktiva
handlingar utförda i en religions namn inte kan ha med religionen i fråga
att göra.
För Per Wirtén är det ett uppenbart bekymmer att ”den sekulära normen får
grepp över samhället”. Han citerade genusprofessorn Tiina Rosenberg som
oroar sig för samma sak. Här har man gått och trott att vänstern uppskattade
en sådan utveckling, men nu skildras den som ett oresonligt förtryck:
”sekularismens stora assimileringsmaskin”.
I själva verket är normen i Sverige ingalunda att knuffa ut religiösa i
utanförskap, den är tvärtom att vara välvilligt förstående och förklarande.
Det religiösa utrymmet har vidgats på senare år, i kommunernas och
myndigheternas praktik och inte minst i medierna.
Problemet är snarare att religionernas idéer och makt granskas alldeles för
lite. Det går bra att skratta åt ”Life of Brian” eller förfasa sig över
katolicismens mörka vrår, men de dåliga erfarenheterna av islam på de
platser där dess värdesystem och politiska projekt fått genomslag gör att
även dess anspråk på att sitta inne med den enda sanningen behöver
nagelfaras. Och det är här som den självcensur, som ofrånkomligen följer av
de återkommande hoten mot författare, konstnärer, tidningar och
kulturinstitutioner, blir så allvarlig.
Hos Wirtén och andra tilldelas religionen i stället samma offerroll som hos en
tv-evangelist i Texas eller en moralpredikant i Teheran – eller varför inte
Åke Green? Det är en konservativ reflex, en besvärjelse mot det moderna
livet, och om detta nu också ska föreställa vänster är det inte konstigt om
många av oss känner oss vilsna.
Lars Åberg
journalist