Komikern Nour El-Refai skriver i senaste numret av Bang, som har tema Humor,
om hur det är att vara en rolig kvinna. Hon skriver: ”Det finns inte en
kvinnlig komiker som inte ständigt uppmanas att ta mer plats och den
uppmaningen är en stor del i förtrycket /.../ Konsekvensen blir att jag
slutar skämta.”
Nour El-Refais artikel sätter ord på min egen irritation. Jag har en vän som
ofta påtalar att jag borde släppa fram min inre dåre. Att jag är rolig –
egentligen. Det är svårt att vara rolig på beställning. Hejaklacken blir en
ypperlig härskarteknik.
Christopher Hitchens uttryckte för ett par år sedan sin syn på kvinnors humor
i Vanity Fair. Eller rättare sagt kvinnors brist på humor. Artikeln
debatterades, folk blev arga. Emil Arvidson skriver i Bang att den
amerikanska komikern Tina Fey var smart som undvek att prata om sin roll som
rolig kvinna i kölvattnet av Hitchens Vanity Fairartikel. Vilket fick samma
effekt som när Barack Obama inte pratade om sin hudfärg i
presidentvalskampanjen – energin kring hennes symbolvärde växte sig större.
Och hon har accepterat att hon är en portalfigur för diskussionen om
kvinnlig humor.
I Bang är det ingen som tassar kring elefanten. Här berättar kvinnliga
humorkändisar om hur de manliga kollegorna sätter agendan. Att Filip och
Fredrik till exempel har finkammat Sverige på roliga personer – och sagt sig
inte kunna hitta en enda rolig kvinna.
Annika Lantz berättar att det hänt att de manliga kollegorna i ”Parlamentet”
sagt att ”det blir ju aldrig riktigt bra med tjejer”. Att hon suttit i
”Parlamentet” som ett kvinnligt alibi. Ett uttalande som hamnade på
löpsedlarna i förra veckan.
Tragisk läsning. Det manliga ryggdunkandet, som känns igen från Maria Svelands
beskrivning av mediebranschen i romanen ”Bitterfittan”, återfinns bland
komikerna. Men visst, det blir långsamt bättre: Kvinnliga komiker behöver
inte längre driva med sig själva i egenskap av kvinnor – de får skämta om
vad som helst. Det är positivt att kvinnliga komiker efterfrågas – även om
de sedan ”inte tar tillräckligt mycket plats”. Under våren har ”Parlamentet”
tagit in den första kvinnliga skämtspånaren och ”Snacka om nyheter” låter
två kvinnor för första gången tävla mot två män.
Klara Zimmergren berättar i Bang om hur hon och Mia Skäringer i början valde
att inte inkludera män i sina projekt förrän de etablerat sig – för att inte
hamna i bakgrunden. Smart drag. Det är ju fortfarande så att merparten av
ens manliga bekantskapskrets inte fattar grejen med Mia och Klara – men
garvar ihjäl sig åt Filip och Fredrik. Men ett eget rum, är det vad som
krävs?
Kanske måste killarna bara lära sig hålla tyst och vänja sig vid att kvinnor
inte bara sitter i publiken. Kanske redan på lågstadiet, på roliga timmen.
För det är ju faktiskt inte svårare än det Klara skriver: ”Ibland händer det
faktiskt att småtjejer mejlar mig och frågar hur man egentligen gör för att
bli rolig. Då svarar jag: Om dina kompisar skrattar åt dig och tycker du är
kul. Då är du rolig.”
Julia Svensson, medarbetare på kulturredaktionen