I mina rabatter har tulpanerna nyss vissnat ner, pionerna blommar överdådigt
och rosornas knoppar är på väg att spricka. Växterna har ett eget liv,
precis som människan. De föds, lever och dör. Det är en process som inte går
att påverka, en rytm som följer växtens förprogrammerade öde och årstidernas
rytm. ”Florescentiae” eller blomstertiden är den tid vi befinner oss i nu
enligt Linnés blomsteralmanacka. Blomstertiden beskrivs som tiden ”från
första Winter-Rågaxet till des det blommar från Tullpanen til Fetknopparna”.
Fotografen Edvard Koinsberg illustrerar Linnés blomsteralmanacka i
praktverket ”Herbarium Amoris Passion i växtriket” (Bokförlaget Max Ström)
och hans suggestiva bilder är rena rama blomsterpornografin. Kaprifol,
akleja, lilja och kalla framräder i vällustig skönhet mot en sober svart
bakgrund. Koinbergs kamera kryper tätt intill varje blomma och avslöjar
intrikata detaljer och oväntad köttighet – minsta lilla krokus framstår som
ett underverk.
Linné skriver 1748 i ”Om undran inför naturen” att ”naturens beskådande ger en
försmak av den himmelska sällheten, en beständig själens glädje”. Att sköta
en trädgård är att manifestera omsorgen om det sköra – allt som hotar en
trädgård, bladlöss, mördarsniglar och torka – men också att förundras över
växtkraft och acceptera livets gång, att lära sig att vänta och lita på att
väntan ger resultat. Trädgårdsarkitekten Sven-Ingvar Andersson skriver i
boken ”Brev från min trädgård” (Bokförlaget Arena) att det finns tröst i en
trädgård: ”I en föränderlig värld representerar trädgården trygghet.”
Människans liv är oupplösligt förenat med växternas – inte bara för att vi
är beroende av naturen för att överleva. Också våra högtider är förknippade
med växter: skolstart är äppletid, jul är amaryllis, påsk är gula liljor,
midsommar är blåklint, prästkragar och vallmo och skolavslutning är ljust
gröna björkar och doft av syrén.
Arkitekten Steen Eiler Rasmussen beskrev en gång trädgården som ”det langsomme
skuespil”. När jag ser de vitklädda unga männen och kvinnorna som skvätter
öl på både sig själv och omgivningen från björkklädda ekipage, berusade av
frihet och framtidsplaner, tänker jag att Rasmussens formulering också är
ett bra förhållningsätt till det egna livet. Allt behöver inte göras idag
eller imorgon, allt behöver inte upplevas omedelbart, man behöver inte ha
bråttom med att bli färdig. Också människans liv kan förstås som ”ett
långsamt skådespel”. Det är en konst att vänta, att inte forcera – särskilt
när man står där med den vita mössan och vill att allt ska hända just nu.
Ann Heberlein, doktor i etik