Normalt brukade han inte rösta. Han var kommunist och tänkte sig ett radikalt
annorlunda samhälle än detta. Ett samhälle som inte var grundat på stulet
mervärde. Han var kommunist och ändå skulle han stå här och rösta och ge
legitimitet åt parlamentarismen som han föraktade, åt det postideologiska
tillståndet, åt berättelsen om kapitalismens seger, åt realliberalismens
bankrutt, åt arbetarrörelsens död, åt sin egen underdånighet. Det var 2010
och Jimmie Åkessons triumfatoriska leende hade fått upp honom från
sofflocket. ”Sådana jubelidioter ska inte finnas i Sveriges riksdag, där
gick fan gränsen.” Det fanns trots allt något slags rest av realpolitisk
pragmatism inuti hans hjärna. På ett känslomässigt plan var tydligen
fördelningen i Sveriges högsta beslutande organ ändå viktigare än en utopisk
idé om vägran. ”Varje soffliggare på vänsterkanten är en röst på de
islamofoba missnöjesrasisterna på högerkanten”, tänkte han. Walter Benjamins
ord ljöd innanför pannbenet: ”Varje uppsving för fascism bär vittne om en
misslyckad revolution.”
Nu stod han där i ett konferensrum i ett servicehus på Henrik Smithsgatan 13.
Kommunisten stod där och fipplade med valsedlarna. Han visste redan på
förhand att han skulle rösta på Vänsterpartiet, även om de var
socialliberala (som han brukade säga). Men för att ändå delta i den
parlamentariska performativiteten på fullt allvar hade han plockat med sig
alla partiers röstsedlar. Om han nu hade lämnat hemmet för att genomföra sin
medborgerliga plikt kunde han stå där ett tag och göra en grej av det. Han
lade upp röstsedlarna och läste namnen. Han funderade på yrkestitlarna och
vilken funktion de hade, han läste ”Matros”, ”Brevbärare”, ”Civilingenjör”
och ”Lärare”. Han pekade mot namnen och kände en ilska. Långsamt rabblade
han okvädningsord samtidigt som han pekade: ”Idiot.”
”Hästhuvud.”
”Seismografsvin.”
”Rabiatfitta.”
”Rövjävel.”
Först var det som en rolig lek, han skrattade för sig själv, men efter hand
blev han argare och argare. Han stod där och skulle rösta och uttalade
tillmälen, men egentligen ville han känna sig levande, säga upp sig från
arbetet, ta tåget till Köpenhamn, käka flödder, råna en bank, en
värdetransport eller ett etnografiskt museum, öppna ett kafé, snorta kokain,
vinna på lotto, hota sin chef, flanera, kasta sig ut i världsrymden,
åstadkomma något med hållfasthet och sedan låta allt falla sönder, supa
ihjäl sig, delta i ett upplopp, iscensätta sin egen död, vägra samarbeta,
starta en stadsgerilla eller ägna sig åt fullständigt meningslös irrationell
förstörelse. Kanske spränga ett torg i luften.
Men det gick inte. Han var rädd för polisen, våld och straff. Och även om han
hade vågat hade det inte gått. Han hade barn. Han hade en framtid att
förvalta. Han hade en kropp. Han hade en lägenhet. Han hade räkningar. Han
hade känslor och känslomässiga bindningar till omvärlden. Han var vuxen och
ansvarstagande och saknade historisk funktion.
När han lade in valsedeln i kuvertet försökte han ladda handlingen med så
mycket ilska som möjligt, som om detta skulle märkas vid rösträkningen. Som
om rösträknaren skulle känna på röstsedeln och tänka: ”Jaha, han den här
typen som röstade här var tydligen jävligt förbannad, så vi räknar den här
sedeln som 100 000 röster, nej förresten 300 000 röster, nej förresten 25
000 000 röster.”
”Om man ger parlamentarikerna lillfingret tar de hela handen”, muttrade
röstaren medan han gick mot Popeye grill. Han förträngde det nyss avklarade
valet och lät sin plastiska hjärna upptas av att Karl-Alfred hette Skipper
Skræk på danska. Det tänkte han på kanske en gång i veckan. Han beställde en
kycklingkebab. Tänderna pressade han in i brödet, köttet och grönsakerna.
Det isade i en av de bakre kindtänderna. En tandvårdsreform hade han
förvisso välkomnat, men ännu hellre en helt annan tillvaro där det inte är
en medborgerlig plikt att bekräfta sin egen maktlöshet.
Pär Thörn
författare
”Som om rösträknaren skulle känna på röstsedeln och tänka: ’Jaha, han den här
typen som röstade här var tydligen jävligt förbannad, så vi räknar den här
sedeln som 100 000 röster, nej förresten 300 000 röster, nej förresten 25
000 000 röster.’”