”Det kommer bara att bli värre här i Pakistan. När en mobbare blir slagen ger
han sig på den som är svagare”, säger min vän Aman på Skype från Pakistan.
Det är inte många veckor sedan vi satt hemma hos honom i Lahore och
diskuterade fundamentalismens frammarsch och USA-imperialismens grepp om
landet. Då hade den kristna ministern Shahbaz Bhatti just mördats och Aman
berättade att fundamentalister, som hade legat lågt ett tag, återigen börjat
attackera religiösa minoriteter.
Nu – efter att Usama bin Ladin har dödats – hänvisar Aman till
fundamentalisterna som mobbare och säger att attackerna mot minoriteter med
all sannolikhet kommer att öka igen. Inte långt ifrån bin Ladins gömställe i
Abbottabad, i en annan stad i den nordvästliga provinsen Khyber
Pakhtunkhwah, bor Farooq, också han en god vän och människorättsaktivist.
Han instämmer i att det är civila, i synnerhet shiamuslimer, kristna och
människor bland samhällets lägre skikt som kommer att betala priset för
amerikanernas insats på suverän (sic) pakistansk mark. För wahhabitiska
islamister utgör de en lika självklar måltavla som USA.
Man ska komma ihåg att sammanlagt 30 000 pakistanska civila har dödats i
terrorattacker utförda av al-Qaida och dess gelikar och amerikanska
drönarattacker under de senaste tio åren. Det som hände den 11 september
2001 pågår varje dag i Pakistan. Och det må vara så att ”fundamentalisterna”
– den term sekulära aktivister använder för alla islamistiska krafter i
Pakistan – kan vinna stöd efter dödandet av bin Ladin, speciellt i de
områden där amerikanska luftanfall som dödar civila numera är vardag. Men de
förväntade massdemonstrationerna där tiotusentals hyperfanatiska pakistanska
män, iklädda den traditionella dräkten shalwar kamiz, bränner den
amerikanska flaggan lyser fortfarande med sin frånvaro.
Det pakistanska folket har annat att tänka på. Ännu har landet inte återhämtat
sig från förra sommarens översvämningar, som ödelade områden från norr till
söder och tvingade närmare 20 miljoner människor att fly. Människor lever
fortfarande i tält i bland annat Tent City i Karachis utkant. Ute på
landsbygden, där fattigdomen är bottenlös, har folk inte råd att bygga upp
sina förstörda hus – och varför skulle de, resonerar många: årets monsunregn
kan bli lika kraftiga som förra årets, vi måste ändå fly igen.
Pakistan är hårt plågat. I ett land där inte ens den av regeringen lågt satta
minimilönen betalas ut till arbetare som jobbar mer än åtta timmar per dag,
där fackliga ledare fängslas och anklagas för terroristbrott, där
kvinnorörelsens högsta prioritet är alla barns rätt till utbildning eftersom
ett av tio barn i världen som aldrig kommer att sätta sin fot i en skolsal
är ett pakistanskt – i detta land har människor större bekymmer än huruvida
Usama bin Ladin är vid liv eller inte. Å andra sidan är misären,
korruptionen och drönarattackerna en ovanligt bred grogrund för
fundamentalism.
Hur kan den botas? Som så många redan påpekat har den bästa medicinen mot
al-Qaida varit de arabiska massornas resning och den arabiska våren som
pågår för fullt, från Tunisien till Jemen. Om bara några år, sade mina
vänner hoppfullt i mars, kommer den även att smitta av sig på Pakistan. Nu
är risken att landet i stället drivs längre ner i sin blodiga spiral.
Paradoxalt nog kan så Usamas död bidra till att fördröja den nödvändiga
våren.
Shora Esmailian
frilansjournalist