Tor Billgren framhärdar halsstarrigt i sin ståndpunkt att det eskalerande
våldet under Sydafrikas kritiska övergångsperiod mellan 1990 och 1994 var en
terrorkampanj dirigerad av ANC för att ”styra massorna i townshipen” och
”visa vem som bestämde”. I sitt nya inlägg (20.7) inkluderar han även
Förenade demokratiska fronten UDF i anklagelsen, medan Chief Buthelezis
Inkatha däremot framställs som ”en fullt legitim motståndsrörelse som
samlade hundratusentals sydafrikaner”, som till skillnad från ANC ”grundats
på icke-våldsprinciper” och därför inte stödde den väpnade kampen (läs
terrorn) utan ville ”bekämpa systemet inifrån”.
Jag tror knappt apartheidregimen själv skulle ha uttryckt sig så
oförblommerat i sin dåvarande kampanj för att på klassiskt vis underminera
ställningen för den motpart man samtidigt förhandlade med.
Det Billgren avfärdar som ”ANC-propaganda” och hänvisar till ”pamfletterna” är
en numera tämligen vedertagen sanning: Att den vita regimens
säkerhetsstyrkor systematiskt samarbetade med Inkatha för att anstifta och
underblåsa den terror i kåkstäderna – det som av regimen utmålades som
barbariskt ”black-on-black violence” – som gjorde övergångsåren till den
blodigaste fasen i hela motståndskampens historia.
Eugene de Kock, chef för säkerhetstjänstens ökända tortyrcentral i Vlakplaas
utanför Pretoria, har i detalj vittnat om de hemliga operationer som skedde
med den avgående De Klerk-regimens goda minne. Varken Nationalispartiet
eller Buthelezis IFP har erkänt något sådant samarbete, utan skyllt på
”enstaka rötägg” som De Kock, men indicierna för den så kallade ”Third
Force”-teorin är tämligen övertygande.
Billgren åberopar reportern Rian Malan, men kunde förslagsvis också läsa
konfliktforskaren Richard A Wilsons ”The politics of truth and
reconciliation in South Africa” från 2001, eller reportern Jacques Pauws
böcker om apartheidregimens dödsskvadroner och rättegången mot De Kock.
Detta ursäktar inte på något sätt de brutala våldsdåd som förvisso också
utfördes av ANC-aktivister mot föregivna ”kollaboratörer”, också de med
(delar av) den politiska ledningens välsignelse. Men att som Billgren utmåla
Inkatha som ett moderat demokratiskt alternativ till ANC:s motståndskamp är
ren historieförfalskning.
Att överhuvudtaget framställa den politiska situationen i
Sydafrika under apartheids slutskede som en flora av möjligheter är mer än
lovligt naivt. Menar Billgren kanske att Sydafrikas svarta majoritet fick
den politiska makten till skänks av F W De Klerk?
Oscar Hemer
författare och lektor på Malmö högskola, K3