Kulturarbetare har alltid samlats där det är billigt att bo – och i bostäderna
eller lokaler i närheten har korsbefruktningen mellan konstarter kommit av
sig själv. Kollektivet i Wienska palatset på Östergatan i Malmö har under
det senaste decenniet varit en sådan plats. Just nu bor fem personer i de
åtta rummen. Markus Karlsson, författare och journalist. Musikern Hans
Appelqvist. Plus kognitionsforskaren Petter Johansson och ytterligare
mediefolk.
”Det är mitt Arkadien som jag ser raseras”, bloggar komikern Marcus Johansson.
”att det nu dör känns som själslig amputation.” När jag deltar i
kollektivets litterära salong, en lördagskväll i slutet av mars, anar jag
vad han menar. Den litterära salongen pågår tre lördagar under våren.
Samtalen handlar om slavar, ett samhälle utan sex och så slutligen, på
påskafton, om påsken.
Vi sitter i fåtöljer från sekelskiftet, ärvda av släktingar eller köpta på
loppis. I ett hörn reser sig en vit kakelugn med guldornament. Två
glasinfattade spegeldörrar ramar in rummet. Det är högt i tak på mer än ett
sätt. Rummens fysiska höjd är närmare fyra meter och i inbjudan står att
allt måste vara tillåtet. Samtalet pågår i fem timmar.
Alla som någon gång bott i ett sammansvetsat kollektiv vet att det kan vara en
sektliknande verksamhet; inåt en stark gemenskap, utåt en stark enhet. I
kombination med vurmen för den borgerliga salongskulturen och livet som
skapande konstnär blir det ett effektivt identitetsbygge.
I boken ”Klara var inte Paris”, om bohemlivet från Paris via Lundabohemen till
Klarabohemerna i Stockholm, skriver Lundaforskaren Jenny Westerström att
bohem var en samlad beteckning för diktare, konstnärer och musiker som
reagerade på den nya marknaden. Redan då var det svårt att försörja sig på
kultur. Men den ursprungliga bohemrörelsen bestod på sitt sätt också av
romantiker ur medelklassen. Karl Steinick skriver i en essä i Svenska
Dagbladet om hur bohemrörelsen aldrig riktigt lyckades frigöra sig från den
borgerlighet den ville revoltera mot.
Idag är bohemian chic en överanvänd modeglosa. I Paris används uttrycket bobo,
bourgeois-bohème, för den rika medelklass som flyttar in och bidrar till
gentrifiering i områden som förut varit arbetar- och invandrartäta. Om
bohemeriet är en livsstil – har bohemerna i så fall någon betydelse för
kulturlivet bortsett från att de är bra på att fixa fest?
Att kollektivet i Wienska palatset tvingas flytta är ur bostadspolitisk
synpunkt ingen katastrof. Ingen blir hemlös. Men Malmö har en modern
historia som kollektivstad. Under miljonprogramstiden flyttade folk till
villor i förorterna och innerstaden tömdes på folk. Kollektiv och ateljéer
blev viktiga mötesplatser. På 1960-talet var bandet Gonks replokal en sådan;
där bildades Hoola Bandoola Band och där sammanstrålade Rolling Stones efter
konserten i Baltiska hallen. På 70-talet blev ett helt hyreshus vid Södra
Fisketorget bostad och träffpunkt för personer som senare skulle bli
författare, filmare och teaterchefer. I huset, som kallades Ghettot, bodde
till exempel Staffan Valdemar Holm och Conny Malmqvist.
De som var med på 1990-talet talar om fester i en våning på Södra
Förstadsgatan eller i kollektivet i Idoffhuset vid Triangeln. Lägenheter där
det bodde folk från skådespelar-, litteratur- och musikvärlden, och där
bland andra The Ark och Cardigans sägs ha festat. Och vilken inbiten
Möllanbo har inte varit på lägenhetsvisning – eller performancefest – i det
ännu existerande kollektivet på Smedjegatan?
Jag pratar med författaren Jennie Dielemans, som skrev sin uppmärksammade
reportagebok ”Välkommen till Paradiset” (2008) i Wienska palatset. Hon säger
att hon kom till Malmö tack vare kollektivet. Förutom att det var ett
ekonomiskt bra alternativ slapp hon ensamheten och fick stöd och inspiration
från andra. Att kollektivet upphör är en anledning till att hon flyttade
tillbaka till Stockholm i vintras. Musikern Hans Appelqvist inspirerades av
telefonsamtal i kollektivet när han gjorde sin prisbelönta skiva ”Bremort”.
När koreografen Malin Skoglund bodde här satte hon upp en föreställning med
Hans musik. I Wienska palatsets bokhylla står alla böcker som skrivits av
kollektivmedlemmar genom åren. Bland annat Petter Johanssons
doktorsavhandling Choice Blindness och Markus Karlssons projekt från Lunds
författarskola.
Men gemenskapen och synergieffekterna, går de inte att få i andra sorters
konstnärliga nätverk som Kontrapunkt på Norra Grängesbergsgatan eller Krets
på Kristianstadsgatan? Hur skiljer dessa sig från ett kollektivboende i en
stor lägenhet?
Kanske att alla går hem till sina ettor efteråt. Att man inte kommer varann
lika nära som i en hemmiljö. Och faktiskt, att dessa verksamheter och
platser i förlängningen också hotas när gentrifieringsresåren dras åt.
I en stad med hårt tryck på fastigheter är både kollektiv och
kulturverksamheter beroende av andras välvilja för att få plats i
stadsrummet. Kanske är det rentav så att fastighetsägare idag faktiskt har
ett ansvar för stadens innehåll? Företaget Svenska Hus, som hyr ut lokalerna
i den gamla spinnerifabriken på Bragegatan billigare till Lilith Performance
Studio än till företaget Gambro, är ett utmärkt exempel; tack vare
kulturprofilen får deras övriga verksamheter goodwill. Det visar att annat
än krassa pengar kan fungera som värdemätare.
Framåt natten lämnar jag Wienska palatset. Ett hus som ska renoveras, ett
kollektiv som inte har råd att bo kvar. För vad är Carolibohemerna mer än en
lägenhet? Kanske är kollektivliv en projektionsyta för utomståendes drömmar
om det alternativa, snarare än alternativet i sig själv.
Julia Svensson, frilansskribent