Jag har inget emot pubertetsmedierna som sådana. Det är bloggarna, kvittrarna
och facebokhållarna personligen jag vill åt. En ömsesidig misstro pockar på
att fördjupas.
Nätkulturens mest entusiastiska anhängare framstår ofta som ton åringar på en
skolgård. Till arrogans förklädd osäkerhet. Omättligt behov av bekräftelse.
Ständigt pågående puss- och kramkalas i gänget samtidigt som omvärlden
avfärdas med trumpna miner, hånflin och raseriutbrott. Mobbningmentalitet.
En orubblig förvissning om att representera något helt nytt i människans
historia. En paradoxal fixering vid en stendöd vuxenvärld av knäppa lärare
och föräldrar som inte fattar någonting (”gammelmedier”).
Man slås av hur ivrigt medieteknologiska innovationer görs till fetischer,
blir föremål för kulter som får en att associera till fotboll och hårdrock.
”Bloggosfären”. ”Fågelholken” (eller vad man nu ska kalla
twitter-motsvarigheten). Här dras gränser mellan vän och fiende. Här spikas
väggar mellan de införstådda och de förbisprungna. Denna sortering tycks
fylla djupa sociala och psykologiska behov.
I en artikel i Die Zeit försökte författaren och journalisten Adam Soboczynski
nyligen (20.05) analysera det hat mot intellektualism som han tycker
genomsyrar bloggar, diskussionsforum och kommentarfält på nätet. Analysen
laborerar med förklaringar som marknadsprimitivism (flest klick vinner),
amatörism och gemeinschaft. Det sistnämnda är det intressanta spåret.
Gemeinschaft är den klassiska sociologiska termen för naturliga gemenskaper.
Familjens, klanens, stammens varma samhörighet i kontrast mot de opersonliga
relationer som kännetecknar marknadssamhällets kyliga offentlighet
(gesellschaft).
Som Soboczynski påpekar finns det i nätkulturen en rörelse från gesellschaft
till gemeinschaft. Man bildar facebookfamiljer och communityklaner och
knyter ihop bloggar med supporterhalsdukar.
Tonårskulturen triumferar. Det är ett bekymmer inte bara för den traditionella
pressen utan också för den liberala demokrati som denna press är sprungen ur
och har till uppgift att syresätta.
Per Svensson, medarbetare på kulturredaktionen