Den senaste veckan har det varit tyst om Iran. Tystnaden är det värs-ta. De
journalister och intellektuella som sitter på avdelning 209 på ökända
Evinfängelset i Teheran är det också tyst om. Hur många är det som avrättas
dagligen? Pressfrihetsorganisationen meddelar att fångar systematiskt
utsätts för tortyr. På Reportrar utan gränsers hemsida kan man läsa om
anhöriga till de gripna som inte får klarhet i var deras nära befinner sig.
Inte för så länge sedan fick jag ett mejl från en iransk man i Sverige, Farid,
som berättade att hans vän, dokumentärfilmaren och journalisten Maziar
Bahari, hade blivit gripen av civilklädda personer under demonstrationerna i
Iran. Baharis filmer har vi kunnat se i Sverige, bland annat ”Children of
Abu Ghurayb”. Han har som många iranier dubbelt medborgarskap, kanadensiskt
och iranskt. I Teheran befann han sig för att bevaka valet för Newsweek.
Hans vistelse var laglig men trots det blev han arresterad den 21 juni,
liksom flera andra journalister.
Förföljelser och arresteringar av journalister, författare och
kvinnoaktivister i Iran sträcker sig längre tillbaka i tiden. I början på
1990-talet försökte författare bygga upp ett författarförbund, något som
fanns under shahens tid men som förbjöds efter revolutionen 1979. Bland
initiativtagarna fanns bland annat Mohammad Mokhtari, poet och
litteraturkritiker, som kom att bli måltavla och offer i en våldsam kampanj.
Författarna förbjöds att skapa ett förbund men fortsatte att driva frågan.
1994 skrevs ett öppet brev till yttrandefrihetens försvar som hade
undertecknats av över hundra författare. Brevet skickades till iranska
kulturministeriet och till Penklubbar världen runt.
Fyra år senare sattes en organiserad terrorvåg mot författare i verket. En del
plockades upp på gatan och utsattes för hot. De kördes runt i Teheran med
förbundna ögonen och förhördes. Reza Barahei, politisk aktivist och poet,
kände att situationen började bli ohållbar. Han lämnade Iran men hans vän,
journalisten och redaktören Faraj Sarkoohi, greps på Teherans flygplats och
var spårlöst försvunnen i 47 dagar. Ingen vågade nämna hans namn. Advokaten
och nobelpristagaren Shirin Ebadi försvarade honom när han riskerade att
dömas till döden. Sarkoohi klarade livhanken och lyckades lämna Iran. Han är
i dag bosatt i Frankfurt.
Men de som blev kvar började försvinna en efter en. De hittades döda i sina
hem eller utanför Teheran. Paret Dariush Forouhar, ledaren för en liten
oppositionsgrupp, och Parvaneh Eskandari hittades brutalt dödade i sitt hem.
Dariush Forouhar var fastbunden vid en stol med elva knivhugg på kroppen.
Parvaneh Eskandari var bunden vid sängen, hon hade mottagit 24 knivhugg och
hennes bröstkorg var krossad. Morden på paret provocerade den iranska
studentrörelsen som organiserade flera demonstrationer. Strax därefter
försvann författaren Mohammad Jafar Pouyandeh. Han hittades strypt utanför
Teheran. Två andra regimkritiker, Mohammad Mokhtari och Majid Sharif,
hittades också mördade. På fyra veckor hade fem regimkritiker tystats.
Morden på författarna kom att få namnet ”chain murders of Iran”. Journalisten
Akbar Ganji skrev boken ”His Red-Robed Highness and the Grey Eminence” som
handlar om dåden. Själv blev han fängslad år 2000 tillsammans med sjutton
andra journalister och intellektuella när de återvände till Iran efter en
kulturkonferens i Berlin. Ganji dömdes till tio års fängelse ”för att ha
deltagit i en aktion mot statens säkerhet” och för ”propaganda mot det
islamiska sy-stemet”. Han vägrades medicinsk vård för sin kroniska astma och
protesterade genom att i juli 2005 inleda en hungerstrejk. Fallet fick stor
internationell uppmärksamhet och Kofi Annan uppmanade Iran att släppa Ganji.
Morden på författarna skedde under den förre presidenten Khatamis tid. Akbar
Ganji skrev ett brev från Evin där han menade att Khatami borde lämna sin
post som Irans president.
Morden på de iranska författarna och intellektuella borde få världen att
förstå hur regimen stryper det fria ordet och människorna. Efter de senaste
veckornas demonstrationer i Iran blir tusentals människor torterade i
Evinfängelset tillsammans med journalisten och dokumentärfilmaren Maziar
Bahari. I Almedalen sa statsminister Fredrik Reinfeldt att Sverige vill se
hur utvecklingen blir i Iran. Tystnaden säger inte att folket har gett upp,
enligt min vän i Teheran. Många exiliranier som har fått nära anhöriga
avrättade av den islamska republiken är uppgivna men de få som jag har
kontakt med i Iran säger att regimen den här gången inte kan tysta folket
trots alla fångar och avrättningar i Teheran de senaste veckorna. Den här
gången har världen sett vilken brutal regim den har att göra med.
Negar Josephi, frilansjournalist