Man kan tycka att det är komiskt. Den danska morgondraken Politiken – en gång
den skandinaviska kulturradikalismens kärnborg – ber en saudisk advokat och
94 923 ättlingar till profeten Muhammed om ursäkt för att tidningen tryckt
karikatyrer av gudsmannen.
Vad är det man brukar säga? När fritänkaren får det hett om fötterna flyr han
till fromleriet. Politikens uppgörelse öppnar hur som helst spännande nya
möjligheter för kreativa advokater. Världen är full av ättlingar till
historiska gestalter som utsatts för spott och spe. Snart får vi väl se
Politikens chefredaktör Tøger Seidenfaden skaka hand med den juridiska
representanten för Martin Luthers många sentida släktingar.
Andra konsekvenser av tidningens överenskommelse med advokaten Faisal Yamani
är mindre komiska. När Seidenfaden i förra veckan efter mötet med advokaten
i London återvände hem till Köpenhamn med ett papper i handen som lovade
frid i vår tid bar han med sig också ett annat budskap: Hot går hem.
Med sitt knäfall för det heliga demonstrerade Seidenfaden paradoxalt nog att i
mediernas värld är inga principer heliga. Allt är förhandlingsbart. Allt har
ett pris. Också yttrandefriheten. ”Operation Dialog” är tidningen Politikens
egen förskönande omskrivning för dealen i London.
Också Ilmar Reepalu talar i dessa dagar gärna om ”dialog”. Harmset insisterar
han på att han visst gjort något för att sätta stopp för hoten och
trakasserierna mot judar i Malmö. Han har tagit initiativ till ett
”dialogforum”.
Men allt omvärlden hör är de återkommande trampen i klaveret. Inte underligt
att Reepalu ilsket försöker få oss att förstå att om det finns något
verkligt offer i den här historien så är det han.
Han har visserligen lyckats med vad alla kommunalråd drömmer om. Han har
placerat Malmö på världskartan. Tråkigt nog dock på fel ställe. Som en
politikens Turning Torso har Reepalu huvudlöst skruvat sig in i de
nationella och internationella medierna och gjort Malmö till sinnebild för
den accelererande antisemitismen i Europa.
Oförståeligt, om han får säga det själv.
Det är så mycket Ilmar Reepalu inte förstår. Till exempel förstår han inte,
framhöll han i veckan i ett radiogräl med förläggaren Svante Weyler, vad
dagens hatbrott har att göra med vad som hände för sjuttio sjuttiofem år
sedan, det vill säga Förintelsen.
Han förstår inte heller att det är denna hans oförmåga att förstå i vilken
historisk kontext judar tvingas löpa gatlopp i Malmö som är problemet. Ilmar
Reepalu förstår därför inte att Malmös judiska invånare inte är parter i
någon konflikt, varken här eller i Mellanöstern. Varför ska de gå i dialog
med dem som hotar och hatar?
Dialoger förs mellan parter som förutsätts ge och ta. Vad är det Reepalu vill
att Malmös judar ska ge, vad ska de medge för att förtjäna rätten att få
leva i frid i sin egen stad?
Ordet ”dialog” är ett fikonlöv – såväl i chefredaktörsrummet på Politiken som
i kommunalrådskorridoren i Malmö. Vad döljer det? Opportunism eller arrogans
eller båda delarna?
Per Svensson
medarbetare i Sydsvenskan