Zygmunt Bauman hävdar i boken ”Flytande rädsla” att vi lever i ”rädslans tid”,
i en ständig osäkerhet, förlamade av vår egen hjälplöshet inför de diffusa
hot vi upplever, men inte kan namnge.
Rädsla är en känsla som varje levande varelse är bekant med, människa som
djur. Bauman menar att fruktan och det onda är ”siamesiska tvillingar” – där
den ena finns, finns också den andra, som om ondska och rädsla är två namn
på samma erfarenhet. Den ena, ondska, refererar till det du ser och hör,
medan den andra, fruktan, beskriver det du känner. Ondskan är en diagnos
och rädslan är ett av dess många symptom – kanske också en av dess orsaker.
Det tänker jag på när jag läser vad som skrivits om Malmö de senaste dagarna.
Bilden som målas upp av Sveriges tredje största stad är minst sagt mörk.
Längst går Expressen som beskriver Malmö som ”en stad som har belägrats av
ondskan”. Malmö är ”skräckens stad”.
Ja. Att helt vanliga Malmöbor beskjuts är förfärligt. Att den som skjuter
företrädesvis väljer Malmöbor med mörk hudfärg gör det hela ännu värre. Det
finns något systematiskt i tillvägagångssättet som är djupt oroande. Det här
är inte en våldsverkare som okontrollerat skjuter vilt omkring sig. Det här
är en våldsverkare som tycks driven av en idé, nämligen idén att alla
Malmöbor inte har lika stor rätt att existera.
Det finns alltså fog för den rädsla som många vittnat om de senaste dagarna.
Rädsla är, kan man nog säga, ett uttryck för självbevarelsedrift. Ibland är
det onekligen på sin plats att vara rädd. Ibland är det människans rädsla
som räddar henne, som hindrar henne från att vara dumdristig och ta onödiga
risker. Men rädslan är också farlig eftersom rädsla hänger ihop med våld och
ondska på mer än ett sätt.
Etologer som studerat hur djur beter sig när de upplever sig vara hotade och
utsatta för fara beskriver hur de, precis som rädda människor, pendlar
mellan två responser: driften att fly och aggressivitet.
Aggressiviteten tar sig ofta våldsamma uttryck, inte bara hos djur utan också
hos människor. Den fullt legitima driften att försvara sig själv kan slå
över i något annat, rädslan kan leda till att våldet ökar. (Sadism, skriver
Kant är helt enkelt en överreaktion av intresset att försvara sig själv ...)
Ja, det finns fog att vara rädd. Men det finns också goda skäl till besinning.
Rädslan för våld är nästan alltid ett större problem än det konkreta våldet.
Rädslan begränsar människan och beskär hennes frihet. Rädslan tar makten
över henne och styr hennes beteende.
Inte sällan leder rädsla till att människor beväpnar sig och därmed bidrar
till att göra världen till en ännu farligare plats. Kanske kan man tänka sig
ett tredje alternativ till möjliga responser på fara – försiktighet istället
för flykt eller aggressivitet. Det är, tror jag, det bästa alternativet om
vi vill leva tillsammans i ett samhälle som är så tryggt och fritt som
möjligt, i just den situation vi befinner oss i nu.
Ann Heberlein
doktor i etik