Aulan är nedsläckt. Runt mig och min förvirrade sambo sitter män och kvinnor i
par, två och två, tätt tillsammans. Några håller händer, andra en stödjande
arm runt sin partners axlar. Inget par låtsas om de andra. Alla har
barrikaderat sig på minst tre stolslängders avstånd från närmaste isolerade
ö.
En strålkastare tänds och en projektor surrar igång. En slagkraftig
powerpointrubrik flashar upp på en stor filmduk: ”Du är inte ensam.” En
blond sjuksköterska artikulerar inför en dödstyst publik, stundtals som till
barn. Istället för pincetter som plockar ut hormongödda ägg och injiceras
med speciellt utvalda sädesceller är det ”spermier som dejtar ägg”. Istället
för biverkningar av hormonpreparat är det ”lite som att komma i klimakteriet
och det är ju bra att skylla på om man är grinig”. Allt är omsorgsfullt,
icke-hotande, familjärt och lekfullt.
Störd som jag är kan jag inte sluta fundera på om de som sitter i salongen,
och just upplever sitt första besök hos svensk sjukvård, tror att det brukar
se ut så här på landets vårdavdelningar? Utan att vilja ställa en grupp mot
en annan kan jag inte sluta att förundras över plötsligt tillgängliga
resurser, medlidandet och ett nyvaknat intresse för mig, eller rättare sagt,
min möjlighet att fortplanta mig.
Vi lever i en tid med en extrem föräldrakult. Den feministiska debatten har
länge inskränkts till att handla om hur man kan leva jämställt i ett
förhållande som inkluderar småbarn och samhälleliga institutioner klappar på
ett ytterst oförskämt vis händer när en man tar ansvar eller visar känslor
för sin familj. Det satsas på rätten att skaffa barn genom konstgjord
befruktning framför exempelvis tandvård, psykvård, manliga preventivmedel
och äldrevård. Samtidigt som vi blir allt fler här i världen och ingen
riktigt vet hur denna globala befolkningsökning ska kunna hanteras i
längden.
Lena Andersson sätter fingret på en oerhört viktig punkt när hon i DN (29.8)
tar upp det kolossala och oreflekterade sociala trycket på reproduktion.
Svaren har inte låtit vänta på sig såväl på kultursidor som i överfyllda
kommentarsfält. Men den följande diskussionen har utmärkts av debattörers
personliga känslor inför sina egna barn. Om de är lyckliga eller inte, om de
har tid att leka eller inte. Personliga sidospår som visserligen är
intressanta, men snarare blir ett indirekt uttryck för det som Lena
Andersson faktiskt försöker sätta fingret på: upptagenheten vid normen att
föröka sig.
Och ja, jag längtar. Men jag längtar framför allt efter en rationell och
medveten diskussion i ämnet, jag längtar efter den dagen min sjuksköterska
håller upp en skylt där det står: ”nä, du har inga barn och det är helt okej
och väldigt trevligt”. Jag längtar efter att vi tillsammans benar upp
strukturer och spränger dem och inte låter det som eventuellt triggar igång
i oss själva stå i vägen.
Josefine Adolfsson
journalist och författare