Vi socialdemokrater måste skärpa till oss, säger Anna Sjödin och Thomas
Hartman i stridsskriften ”Vem bryr sig? En bok om Sverige” (Hjalmarson &
Högberg). Socialdemokraterna har slutat bry sig om de svagaste och mest
utsatta i samhället och strävar i stället mot den politiska mittfåran.
Samtidigt försvarar Socialdemokraterna de institutioner man varit med och
byggt upp: sjukvården, försäkringskassan, skolan. Institutioner, hur illa de
än fungerar, går alltid före individernas behov hur angelägna de än må vara.
Slutsatsen är att socialdemokratin håller på att förlora sitt
existensberättigande, en socialdemokrati som inte värnar de svagaste i
samhället är inget att ha. Det är uppfriskande, men visar också hur långt
från verkligt politiskt inflytande Sjödin och Hartman står nu när alla
valstrateger är överens om att det gäller att erövra medelklassens röster.
Varje kapitel inleds med att en anonym person berättar sin historia, sedan
fyller Sjödin och Hartman på med några tidningsartiklar, lägger till ett par
blogginlägg och verklighetsbilden är komplett: så här illa är det ställt. På
det följer uppmaning till handling och så ett parollslut, ”drömmen om en
bättre framtid är möjlig”. Eller: ”Vi får inte glömma barnen”.
Det är nog djupt känt, men diskussionen håller sig på ytan, representativitet
är inte något Sjödin och Hartman eftersträvar. De har egentligen inte så
mycket att komma med annat än sin ilska, slutkapitlet heter mycket riktigt
”Varför ska vi ha makt om vi inte är förbannade över någonting?” Är det
möjligen en uppdatering av ”Politik är att vilja”?
En av berättelserna står ut, kanske den som förklarar ilskan. Den handlar om
den så kallade Crazy Horse-affären där Sjödin – då ordförande i
Socialdemokraternas ungdomsförbund SSU – dömdes i tingsrätten till dagsböter
och till att betala skadestånd för våldsamt motstånd mot väktare och för att
ha kallat honom svartskalle. Men enligt Sjödin själv och vittnen var det
väktaren som var våldsam och kallade henne hora.
Trots att detta förstås är en partsinlaga tror jag på den, att rättsväsendet
är långt ifrån felfritt har de visat i ett tidigare kapitel där vi fått ta
del av den uppmärksammade utredningen ”Felaktigt dömda” som på
justitiekanslerns uppdrag för några år sedan visade att det var alldeles för
lätt att dömas och alldeles för svårt att få resning när man väl dömts på
felaktiga grunder.
Men nu kanske det kan bli ändring: på bokomslaget säger den nye medlemmen i
Högsta domstolen, före detta justitiekanslern Göran Lambertz, att han tror
på Sjödins version. Och i årets första nummer av advokatsamfundets tidskrift
skriver han att det bör bli enklare att få resning. Det känns i Sjödins fall
väl motiverat.
Kenneth Hermele
ekonom och humanekolog, Lunds universitet