Samma gamla judehat

Ämnet: anti-semitismen idag. Föredrag hos Per Ahlmark Foundation, för tillfället inhyst i Proventus tjusiga lokaler strax under himlen vid Slussen i Stockholm. Två talare och man skulle inte kunna tänka sig två mer skilda sätt att närma sig saken.

It’s just nonsense, sa Antony Julius, engelsk stjärnadvokat, del av det juristlag som vann rättegången mot förintelseförnekaren David Irving. ”Att forska i antisemitism är som att gå över ett fält fyllt av betande och skitande kor”, fortsatte Julius. ”Efteråt måste man torka skiten från skorna.” Måste vi ändå ha ett ord för ”skiten” så låt det vara judehat, ordet antisemitism uppfanns ju en gång av en klassisk judehatare, tysken William Marr, för att göra jude­hatet salongsfähigt och skänka det en doft av vetenskaplighet, samtidigt som man gjorde klart att hatet gällde alla judar och överallt. Slut på talet om goda och dåliga judar, ett inslag i den klassiska synen på judarna.

Efter detta uppfriskande avfärdande av ämnet, fortsatte Anthony Julius med att lösa upp orden jude och hat, och någonstans där i advokatens eleganta framställning gick en och annan åhörare vilse, men vi kallades åter till verkligheten när Julius övertygande sa att dagens judehat mycket mer påminner om det uråldriga – förhitlerska – judehatet. David Irving och hans patetiska gelikar behöver vi inte vara rädda för.

Sen blev det dags för vetenskapen. Den unge tyske professorn Andreas Zick från Bielefeld visade en svärm av diabilder med de senaste resultaten från otroligt ambitiösa undersökningar av människors attityder i förhållande till antisemitism. En enkel sammanfattning: antisemitismen lever och frodas. Allra bäst där det knappt finns några judar, det vill säga i Central- och Öst­europa. Svenskarna fick hyfsat betyg, i klass med holländarna ungefär. Och de som inte gillar judar gillar inte invandrare heller och är mer rädda för banker än andra, vilket man kanske kunnat ana sig till utan socialpsykologernas hjälp.

Men det visade sig en smula förhastat att bara låta sig bländas av den anglosaxiska skepsisen och tröttas av den tyska sifferexercisen, för när Zick visade på det tydliga samband som finns mellan representation i parlament för högerextrema grupper och ökad antisemitism, då kändes det plötsligt som om han talade om oss, om Sverige. Då föreföll inte längre judehatet lika lätt att avfärda som nonsens.

Och plötsligt kände man ett behov av att få en helt ny paradox förklarad. Vad betyder det när en av de värsta högerextremisterna idag, holländaren Geert Wilders, spänner upp anti-muslimska banderoller på hebreiska vid sina möten för att visa att han gör gemensam sak med Israel mot de andra semiterna, araberna? Att Wilders vill visa att man kan vara högerextrem utan att gilla Hitler är en sak, men är inte denna ”judekärlek” bara en variant av det gamla judehatet? En kärlek som luktar – koskit?

Svante Weyler
förläggare