Nyligen hölls en kväll på Forum i Stockholm för att belysa Birgitta Trotzigs
författarskap med essäistiska reflektioner, uppläsningar och musik av bland
andra Arvo Pärt, Musorgskij och Sjostakovitj.
Nu utkommer som en pendang tidskriften Kritiker (nr 17/18) med ett fullödigt
temanummer, ”Birgitta Trotzigs poetik”, där Agneta Pleijel, Ulf Olsson,
Carin Franzén med flera ger synpunkter på författarskapet.
Anneli Jordahl skriver om Trotzig som arbetarförfattare med utgångspunkt i
”Dykungens dotter”, och Krzysztof Bak sätter in samma romans öppningskapitel
i en religiös kontext. Där refereras till tankegångar från franska katolska
teologer som Teilhard de Chardin, som i sin tur tog intryck från
grekisk-ortodox tro, alltsammans relevant för Trotzigs skapande.
Birgitta Trotzig är en solitär, skriver Agneta Pleijel, och ingen lyckas väl
helt fånga in Trotzigs särart. Man konstaterar dock i numret att hon
verkligen är en författarnas författare, inte minst kvinnliga lyrikers.
Ann Jäderlund har skrivit en dikt tillägnad författaren och Helena Eriksson
bidrar med en ”Till Birgitta-svit”. Agneta Enckell har gjort en läsning av
Trotzigs ”Sammanhang, material” där hon närmar sig hennes uttrycksform och
hon slutar med en bärande reflektion kring ljuset hos Trotzig.
Starkast intryck gör ändå en text från 1994 av Birgitta Trotzig själv där hon
talar ”Till översättningens lov.” Vad vore vår nationallitteratur utan
Hagbergs Shakespeare och Erland Lagerlöfs Homeros, Ellen Rydelius
Dostojevskij, Warburtons Joyce, Irma Nordvangs Musil, frågar hon. Något att
begrunda när förlagen skär ner allt mer på översättningen av
kvalitetslitteratur, inte minst poesi. Livshotande, tycker Trotzig.
Eva Ström
författare