Franska presidentmonument är en hel genre bara i sig. François Mitterrand till
exempel, lät bygga såväl de utskällda glaspyramiderna vid Louvren som operan
vid Bastiljen och Nationalbiblioteket. Och han är inte direkt ensam.
Men för Nicolas Sarkozy är monument inte grejen. Han vill göra det ingen gjort
sedan 1800-talet, då baron Haussman mejade ner den medeltida stadskärnan och
drog nya artärer i Paris stadsplan, på uppdrag av en viss Napoleon-_III. Då
utvidgades Paris till dagens tjugo arrondissement genom att man
inkorporerade förstäder som Belleville och Montmartre i innerstaden.
Idag, hundrafemtio år senare, vet alla att Paris måste utvidgas igen. Hela
världen har sett hur förorterna i norr jämrar sig av sociala orättvisor.
Innerstaden är en illusion av skyddad verkstad, innanför en alltför trång
hundrafemtio år gammal ringväg. Pendeltågen är överbelastade och om du vill
åka från förort till förort måste du in till centrum och byta.
I höstas gjorde Sarkozy slag i saken och anlitade tio kända arkitekter och
stadsplanerare för att analysera nästa steg i Paris utveckling. Projekten
visas nu i en utställning på Cité de l’Architecture (t_o_m 22 november). Med
i leken är jättar som brittiske Richard Rogers (som ritade Centre Pompidou
åt president Georges Pompidou) och Jean Nouvel.
När jag träffar David Fagart, projektledare hos Jean Nouvel, säger han att
projektet först och främst är politiskt. Jean Nouvel vill i sitt förslag
ändra lagen för att kunna komplettera Paris skyline med fler höghus. Men
främst har han tagit sig an förorterna, där han vill renovera i stället för
att riva.
Stadsplaneraren Antoine Grumbach har en mer alternativ vision och skissar på
ett avlångt och mer ekologiskt Paris, som når ända till Seines mynning i Le
Havre. Alla framtidens metropoler har en hamn, säger Grumbach, och om inte
Paris växer riskerar innerstaden att bli ett museum.
Sarkozys projekt är ingen tävling. Inget av arkitekternas förslag ska
realiseras.
Men om vi kan lära något av detta är det kanske att det, om man vill göra sig
odödlig, inte längre är nog att inrätta museum vid Seine, som Jacques
Chiracs Musée du Quai Branly och Valéry Giscard d’Estaings Musée d’Orsay.
Det räcker inte ens att som Ludvig XIV bygga ett slott i Versailles som
försvar mot undersåtarnas uppror. Det har gått inflation i monument både som
avtryck för eftervärlden och som maktmanifestation.
Sarkozy har kritiserats för att arkitektprojektet bara är ett spel för
gallerierna, som ska underhålla medierna medan han själv tar makten i Paris
kranskommuner – för att sedan kunna utveckla staden efter eget tycke och
smak.
Med tanke på att presidentens förebild Haussmann skapade Paris nuvarande
boulevarder på kejsarens uppdrag, för att motverka upplopp och revolutioner,
kanske kritiken inte är alldeles obefogad. Sarkozys Storparis-kampanj kanske
helt enkelt kan ses som en ny modell för att hålla huvudstadens invånare i
schack.
Julia Svensson, kulturskribent