Philip Zimbardo, världsberömd socialpsykolog, blev promoverad till
hedersdoktor vid Lunds universitet i fredags. Palaestra var fyllt till
bristningsgränsen när han föreläste på temat ”A Journey from Evil to
Heroism”. Frågan om ondska, och vad som får inte bara vanliga, utan goda,
människor att hamna fel och göra ont har sysselsatt honom sedan uppväxten i
Bronx där han såg hur ”bra killar gjorde dåliga saker”. Den numera klassiska
studien ”The Stanford Prison Experiment” (SPE) gav viktiga ledtrådar till
förståelsen av vad som förmår goda människor att göra ont. En grupp manliga
universitetsstudenter stängdes in i en fängelseliknande miljö, hälften blev
”fångar” och den andra hälften ”vakter”. Chockerande fort utvecklades
experimentet till ren terror: fångarna utsattes för verbalt och fysiskt våld
och förnedring av sexuell art. Efter sex dagar avbröts experimentet som var
menat att pågå i två veckor. Risken för fångarnas hälsa var för stor.
Zimbardo listar ett antal förutsättningar för goda människors förvandling till
onda – dehumanisering av offret, en okritisk inställning till gruppens
normer, upphävande av personligt ansvar och blind lydnad. Några timmar efter
föreläsningen träffar jag Philip Zimbardo i ett rum på psykologiska
institutionen och inleder vårt samtal med att ställa frågan om de där andra,
de som begår onda handlingar på egen hand, de som inte ingår i onda
omständigheter. Josef Fritzl, till exempel, hur förklarar man honom?
”There are no bad apples, but bad barrels”, säger du, men hur förklarar du
dem som helt på egen hand ägnar sig åt ondska?
– Jag har aldrig sagt att det inte finns några dåliga äpplen! Ungefär 1
procent av befolkningen är antingen psykopater eller sociopater och de
utmärks bland annat av bristande förmåga till empati. Men – och här är
resultaten från SPE giltiga – mycket ondska i världen möjliggörs eftersom
alla de som inte tillhör den här lilla gruppen inte ingriper. Självklart
finns det onda människor, alltså människor som är disponerade att göra ont,
men utan vår passiva medverkan skulle de inte orsaka lika stor skada. Jag
tror att tristess är ytterligare en anledning till varför människor gör ont
– och jag tror att en del drömmer om att bli berömda!
Så du menar att det är ett lätt sätt att bli känd...?
– Javisst. De flesta lever i anonymitet – är ingen – och drömmer om sina
femton minuter. En del förödmjukar sig genom att vara med i Jerry Springer
eller dokusåpor – andra får sina femton minuter genom att göra ont. Tänk
bara på självmordsbombare ... Genom dådet blir de någon, i alla fall en kort
stund.
Ett exempel på det är onekligen soldaterna som begick övergrepp mot fångar
i Abu Ghurayb. De är utan tvekan världsberömda. Du var ju expertvittne vid
rättegången, för att berätta om vad som händer med människor i extrema
omständigheter. En av de åtalade, Lynndie England, släpptes nyligen. Nu
kräver hon upprättelse. Hon ”löd bara order”. Vad tänker du om det?
– Psykologi får aldrig bli ”excusology”, men ibland väljer människor inte
utifrån sin fria vilja. I Abu Ghurayb rådde fruktansvärda förhållanden, det
var olidligt varmt, det stank, soldaterna hade ingen utbildning för att
utföra det arbete de tilldelats. Det som hände i Abu Ghurayb har hänt på
flera andra ställen, det är samma mönster ... påsarna över huvudet,
hundarna, de sexuella övergreppen och förödmjukelserna. Någonstans handlar
det också om organisationen, om systemet som skapar korgen. Ingenting av det
Cheney och Rumsfeld sade efter avslöjandet tyder på att metoderna i Abu
Ghurayb var okända eller förbjudna, med undantag av de sexuella
kränkningarna.
När övergreppen i Abu Ghurayb avslöjades kunde vi inte få nog, vi ville ha
alla detaljerna, se alla bilderna. Varför är vi så fascinerade av ondskan?
– För att ondska är dramatiskt, lockande och spännande! Djävulen har väl
alltid verkat roligare än Gud, eller hur?
Kanske det. Nu har du i alla fall lämnat ondskan och sysslar med hjältar.
Du menar att vem som helst kan bli en hjälte?
– Precis. Du behöver inga särskilda, extraordinära egenskaper för att handla
hjältemodigt. Dåliga omständigheter får människor att göra dåliga saker. Nu
är vi en grupp forskare som funderar kring vilka omständigheter som får
människor att bry sig om andra, att ingripa, att göra gott. Vi inriktar oss
på skolan och på barnen, och försöker skapa ett utbildningssystem som gör
att alla passiva åskådare förstår att de kan ingripa. Vi måste släppa
föreställningen om den ensamme hjälten. Det handlar om samarbete – om vi
samarbetar kan vi förändra världen.
Ann Heberlein, doktor i etik