Sakta låter hon strumpornas sträva nylon omsluta sin nakna hud. Hon känner
pojkens begärande blickar men fortsätter sin långsamma påklädnad. Genom den
slarvigt stängda köksdörren ser han henne fästa strumporna i hållarna, han
anar hennes kön. Jag och de andra som uppsökt biosalongens omslutande mörker
för att se Stephen Daldrys ”The Reader” iakttar intensivt.
Plötsligt förmår pojken inte bära sin åtrå; det brister och han rusar iväg.
Reträtten är dock tillfällig, medan lidelsen förblir livslång. Oförmögen att
värja sig vänder han tillbaka. Scenen må vara en manlig erotisk kliché, men
bär samtidigt på känslor och beteenden, så omisskännligt mänskliga att de är
svåra att värja sig för.
Föreställningen i det enkla köket får sin filmiska funktion först när det
visar sig att kvinnan, Hanna Schmitz – förföriskt och finstämt frammanad av
Kate Winslet – är en av Förintelsens förövare. Hon har utfört det förödande
urvalet i Auschwitz och låtit 300 dödsmarscherande kvinnor och barn slukas
av lågorna bakom lyckta kyrkdörrar.
Sammanförandet av det älskvärda och det fruktansvärda i en och samma person är
en beprövad men behövlig påminnelse om att historiens mörkaste delar inte
bär den obegripliga ondskans, utan mänsklighetens, märke. Försöket till
balanserad kommentar förloras dock i förevisandet av Hannas oförmåga att
läsa och skriva.
För att avfärda den banala tanken på bristande bildning som en bärande del av
förövarens anatomi räcker det att erinra om de vetenskapare och poeter vilka
beredvilligt lät sina verk ligga till grund för den etniska rensningens
logik som sorgfälligt ackompanjerade det jugoslaviska sammanbrottet.
I filmen används analfabetismen emellertid inte främst som förklaringsförsök,
utan för att förvandla förövaren till offer. Skildringen av hur Hanna i
rättssalen – utan det skrivna språket i sin ägo, och skammen som gör henne
oförmögen att erkänna sitt tillkortakommande – tar på sig en större skuld än
den hon redan bär skymmer effektivt de egentliga och förintade offren. När
därtill Lena Olin passerar revy som kallt gestaltad överlevare slår det mig
varför boken bakom filmen sådde sådant obehag i mig när jag läste den.
I Bernhard Schlinks förlaga ”Högläsaren” – som inte minst tack vare Oprah
Winfrey och hennes bokklubb blev en internationell bästsäljare – finns
filmens tilltal i förstärkt form. Den författande före detta
juridikprofessorn skriver fram Hanna som ett offer för förintelseindustrin
och förhatliga tyska 68:or som skränar om behovet av historisk
självrannsakan.
Så sällar sig Schlink till de företrädesvis konservativa krafter som länge
krävt ett slutstreck i den tyska debatten, de som menar att bearbetningen av
det förflutna måste upphöra för att ge plats åt en stor och stolt tysk
nationalism. Det är alltså inte bokens lätt klichéartade fyrfärgsprosa,
filmens erotiskt överexponerade huvudaktris eller förintelsekitschen som
sådan som är osmaklig, utan det faktum att verken formar sig till ett stycke
skickligt förpackad revisionistisk historiepolitik.
Fredrik Persson, fil dr i historia